Söndagsbloggen fortsätter...

Ett inlägg varje söndag?
Det verkar ju nästan så. Jag hoppas på mer ork, mer tid, så att jag kan bättra mig.

Hur gick det nu denna veckan?
Jo, måndagen började med dåligt besked. Två stycken till och med.
Men tisdagen strålade upp rejält, med goda affärer och ett bra besked!

Onsdagen ställdes in då vädergudarna inte ville vara med min lekamen och jag låg i soffläge hela dagen som ett kolli, medan snön yrde utanför fönstren.
Specialistläkarbesök på torsdagen som ställde mer frågor och lite oro på sin kant. Men jag får förlita mig på proffsen i det här fallet och hoppas att jag är i goda händer trots allt.

Ett kort rehab-besök på fredagen orkades med. Eller ja, rehab förresten. Vi pratade mest. :)
Lååång, men väldigt rolig dag på lördagen med loppis som vi gjorde massor med fynd på. Tyckte att vi handlade hur mycket som helst, men inte betalade ett dugg!
Glad i hågen kom vi slutligen hem och jag slocknade som en klubbad säl i soffan och sov mig igenom större delen av Earth Hour.
Vaknade av att hela huset lyste som en enda stor fackla (min sambo knäpper alltid på alla knappar överallt...) och tittar ut i ett mörkt och nedsläckt grannskap. Undrar vad de tänkte om oss då...

Idag har jag fått själsfrid med 20 min i skritt i skogen på mina sex extraben (fyra på hästen och två på min ledare) och mina skrattmuskler och lungkapaciteten fick jobba på körövningen ikväll.
Och som varje söndag (oftast), så står sambon för all markservice här hemma. Jag har med andra ord legat extra länge i sängen, druckit kaffe i solen och halvslumrat framför TV:n, medan han har dammsugit, diskat, tvättat och lagat mat.
Nej, det är inget som jag har bestämt.
Han vill göra detta, för han vet hur bra jag mår och hur glad jag blir av att rida och sjunga. Och han vill att jag ska orka göra båda dessa, ganska krävande saker, på söndagarna.Och om jag ska orka, så måste jag vila.

Min sambo är bäst. Så enkelt är det.

Har det gått en vecka till?

Nu springer fullkomligen tiden iväg.
Januari = raketmånaden.
Personligen gör det mig inget. Jag längtar till Februari och bokrea!

I söndags började äntligen handikappridningen igen och det var visst inte bara jag som gottat mig i julmaten. Min handikapphäst Sissi såg ut att ha ätit gott hon med... :)
Det var förstås väldigt jobbigt att sitta till häst igen, speciellt dagarna efter, men också väldigt, väldigt roligt.
Jag känner mig privilegiad att ha fått den här chansen och jag hoppas att ridningen fortsätter att stärka upp mina förtvinade muskler och övertrötta lekamen. Något som jag vet att den stärker är min själ och det är inte så illa pinkat.

Vi har det väldigt kallt sen snart en vecka tillbaka. Så gissa om jag inte var så road över att sotaren skulle komma hit igår eftermiddag, speciellt då vi bara har vedeldning som uppvärmning.
Sambon gick sonika upp i ottan och tände kaminen, gick och lade sig igen och sedan var det bara för mig att tvinga upp kylskåpet några timmar senare och elda i två timmar till, innan farbror Svart skulle komma.
Ja, det var tvunget att brinna ut tre timmar innan han kom, och med -10 grader ute, så sjönk innetemperaturen ganska kvickt. Sotarjäkeln bestämde sig även att vara en timme sen och när termometern tittade ned på 14 grader här inne, så var det bara att baxa fram konvektorelementen och slå på. SUCK.

Det räcker med så lite för att tappa uppvärmningen och vi har haft svårt att hålla värmen sedan igår.
Imorgon blir det tufft igen, för då jobbar sambon och jag är bjuden på 50-årskalas.
Kan man lära hundar att elda i kamin??
Om kroppen nu orkar, så får det nog bli en kort visit. Ibland får man prioritera.

Men nu ska jag nog dricka lite kaffe. Och fortsätta vänta på Februari. :)

Bra trots allt

Vilken mysig lördag det blev till slut!
Först gick vi på bio.
Jag blev själaglad över att matbutiken bredvid bion börjat med naturgodis på lösvikt. Istället för att välja en påse med samma nötter i, så blandade jag en finfin blandning med flera favoriter!
Filmen var Kick-Ass 2, och även om jag gillade den första filmen så var ju detta ett bottennapp.
De första 30 minuterna var bra och gjorde intryck, men sedan var det platt fall.
Men vi var på bio, sambon pröjsade och jag hade mina blandade nötter. Det var helt okej ändå. :)

Efter filmen kände vi oss båda lite stela och eftersom jag inte hade så ont, så bestämde vi oss för en promenad runt den fina udden på vägen till restaurangen.
Eftersom vi båda fortfarande inte är (och kommer aldrig att bli...) några atleter, så såg var vi båda två lika flåsiga och lytta ut när vi kom fram.

Mongolisk mat stod på agendan. En av mina favoritrestauranger.
Vi slaffsade och göttade oss i över 2 timmar, innan färden bar hemåt.
Väl hemma blev det en film till, innan vi stöp i säng.

*   *   *   *   *

På söndagen vaknade jag betydligt sämre. Regn i luften och onda leder som rördes för mycket dagen innan.
Idag skulle handikappridningen börja och jag skulle ståta till häst i mina nya, fula 87-kronors ridbyxor.
Jag insåg ganska så raskt att idag kommer inte detta att hända.
Inte alls glad i hågen ringde jag och lämnade återbud.

Under dagen lättade dock stelheten ganska mycket och även om det gjorde ont, så övertalades jag att följa med sambon och en av hans kompisar att besöka stans Brigad Museum.
Trots hälta, krämpor och besvär, så är jag glad att jag följde med. Det var intressant, spännande och rörande. Hela museet var snyggt och bra upplagt med väldigt mycket detaljer i allt.
Vi tog det i min takt och blev därför där ganska länge. För länge, för när jag försökte läsa sista halvtimmen så kände jag mig svimfärdig och dyslektiskt.

Minns knappt hur vi kom hem, men jag vet att det enda jag ville var att ta morfin och lägga mig i soffan när jag kom innanför dörren.
Eftersom morfin är ett stort no-no nu, så blev det Citodon och TENS istället.
Inte lika effektivt, men jag föll i sömn till slut och sov mig igenom kvällens regnoväder.

Summa summarum så blev det en bra helg trots allt, jag kan absolut inte säga annat.
Jag har gjort mycket trots att jag har mått tjyvens, så jag är jättenöjd.
Det känns dock i kroppen idag att det varit några ihärdiga och tuffa dagar, men jag tar det utan att blinka.
Den här veckan blir det fertilitetsbesök. Något säger mig att dagarna fram kommer att sega riktigt...

Fyndigt

Efter flera dagars tortyr, så vaknade jag och mådde ganska så bra på fredag.
Allra helst hade jag velat vila resten av dagen och njuta av att den där skiten lämnat systemet, men alltid är det ju något.

Jag antog ett vad med min ledare på handikappridningen i våras och vadet löd att om jag fick 70% (räknat på domarpoäng) eller mer på vår klubbtävling, så skulle jag köpa nya ridbyxor.
Hon tyckte väl (precis som alla andra...) att mina malätna, 16 år gamla och på tok för stora manchesterridbyxor hade gjort sitt.
Jag antog glatt, för jag tänkte seriöst att det inte var möjligt för mig att få så höga poäng.

71% var tydligen möjligt och plånboken gnällde till redan där och då.

Så har jag under sommaren försökt lägga undan några korvören för att få ihop till ett par nya ridbyxor, men det såg ju inte ljust ut.
Turen kom med min födelsedag och jag som alltid önskar mig pengar, men aldrig får några...låt oss säga att folk äntligen har fattat vinken.
500:- lade jag undan för ändamålet och igår åkte jag och en kompis in till stadens Hööks-butik för utprovning.

Efter att ha varit där i evigheter och provat allt i butiken (det kändes som det), så stod det emellan två par. Det ena kostade 349:- och det andra 479:-. Båda var lika snygga, lika sköna, lika funktionella och jag velade länge. Kunde verkligen inte välja!
Kompisen tröttnade på min ineffektivitet och sprang över till hamburgerrestaurangen mittemot och tryckte kolhydrater.
Jag bestämde mig för att tänka på saken samtidigt som jag tog en rundvandring genom butiken.

Längst nere vid alla hästtäcken stod två trådkorgar med reasaker och jag tittade lite förstrött. Det var bara hästgrejer och det har jag ju ingen användning av längre. Bredvid stod dock en ställning med kläder, men hoppet om att hitta något billigt och bra sjönk, då jag insåg att jag inte är liten nog att komma i centilong längre.
Lite irriterat plockade jag i ena trådkorgen och får plötsligt upp ett par ridbyxor som vid första anblicken såg definitivt större ut än barnstorlek. Vid närmare koll, så var det faktiskt min storlek...och de var nedsatta till 174 kronor!
Jag provade för säkerhets skull och när kompisen kom tillbaka mätt och glad, så hade jag bestämt mig!

För en gång skull fattade jag och plånboken ett klokt beslut tillsammans, även om byxorna var i en ganska ful och dassig beige färg.
Men vad tusan, jag ska ha dem att rida i en gång i veckan och jag tror inte att min handikapphäst bryr sig om jag kommer i fula eller snygga ridbyxor.
De var sköna och säkert lika funktionella som de dyra byxorna, så här var det liksom inget mer att tänka på.

Men bättre skulle det bli, för när jag skulle betala så visade det sig att det var halva reapriset... :D
Jag gick alltså hem med ett par nya ridbyxor för 87 spänn!
Inte illa pinkat alls. :)

Sissi tar sommaren

Nästa vecka vid den här tiden går mina bästa fyra ben på sommarbete och vi får båda vila oss i form inför hösten.
Ha nu en härlig och grön sommar finaste Sissi!

Bilden är lånad

Där fick jag för att jag för en gångs skull var glad!

I söndags var det dag för min ridgrupps eget lilla "KM" - klubbmästerskap!

Mina bästa fyra ben vid namn Sissi och mina säkraste två ben vid namn Matilda, var som vanligt mig behjälplig vid denna stora dag.
Jag och de andra sju rörelsehindrade som kämpat hela hösten och våren med att bli starkare, modigare, stabilare, tålmodigare, gladare och mer harmoniska som både ryttare och personer, skulle som avslutning rida ett dressyrprogram för domare. En domare som enligt alla konstens tävlingsregler skulle bedöma, poängsätta och kora en etta, en två, en trea och fem fyror.

Programmet vi skulle rida gick enbart i skritt och alla fick ha sina ledare, men ledaren fick inte hjälpa till med vägar eller säga något.
Matilda peppade mig innan och det behövdes, för jag var sjukt nervös. Jag började till och med känna av tecken på syrebrist strax innan det var min tur och visste inte riktigt hur detta skulle gå.
"Min" häst Sissi gjorde det hon gjorde bäst, hon tog helt enkelt över och visade hur saker och ting ska gå till, och det var nog det som gjorde att vi slutligen fick stå där som segrare och hämta den blågula rosetten.

Vi vann!
Definitivt årets prestation! Jag är så glad och jättenöjd över hela året som jag kämpat de där söndagarna. Att jag ibland åkt dit, fastän det kanske inte varit den bästa av dagar och fastän jag nästan aldrig tagit mig ur sängen dagen efter.
Nu känns det att det var värt det!
Det hade det i och för sig gjort oavsett vinst eller inte, oavsett färg på rosett, men jag är faktiskt en tävlingsmänniska.

Men åter ett MEN...
Ja, jag har tävlat i dressyr förut för längesen när jag var frisk och hade egen häst.
Jag har flera rosetter av olika valörer här hemma som ett minne av alla tävlingar, alla helger, alla långa dagar på tävlingsplatserna.
Så frågan som en del verkar ha ställt sig efter min vinst i söndags: Var det verkligen så konstigt att du vann när du har tävlat och ridit så mycket förut?

Och i mitt känsliga huvud blir frågan till: Är du verkligen en värdig segrare med din ryttarbakgrund?

Ja, det kan man ju fråga sig...
Men om jag får dra lite kort info för er som känner er missunnsamma:

1. Jag har inte en suttit på en häst mellan januari 2007-september 2012.
2. Det behövdes en ramp, en väldigt snäll häst och fyra personer för att jag skulle kunna sitta upp första gången i september förra året. Jag orkade bara skritta i 10 minuter med ledare och jag grät nästan hela tiden. Det var sanslöst mycket känslor som vällde upp.
3. Det behövdes en ramp, en väldigt snäll häst och fem personer för att jag skulle komma ur sadeln efter de där 10 min.
4. Jag sitter alltid upp och av med ramp och minst två personer fortfarande.
5. Jag rider alltid med ledare.
6. Jag skrittade enbart i mellan 10-25 min mellan september-december.
7. De sista två gångerna i december provade jag att trava några meter, med två ledare och hjälprem. Jag har varken ork eller styrka för att rida lätt och sitter enbart ned i trav.
8. Under vårterminen har jag travat lite mer och lite längre, men jag har fortfarande ledare och hjälprem. Jag har fortfarande inte klarat av att rida lätt.

Mitt mål till/under nästa år är att rida lätt i trav och ha nog med balans och styrka för att hålla i tyglarna samtidigt. Men jag kommer inte att försöka göra det utan ledare!


Så nej, det är klart. Jag borde ju utan tvekan ha slagit varenda stackars jäkel hur lätt som helst för att jag tävlade för 13 år sedan... Ni har sååå rätt i det.

Om helgen

Ikväll är det äntligen handikappridning igen!
Jag har varit borta i tre veckor pga förkylning, 40-årskalas och att sjukdomen har besvärat mig mer än vanligt. Den här überkylan gör inte saker och ting lättare när man har ledproblem.

Det är mitten på mars och -20 grader kallt, det är ju helt sjukt! Mindre än två veckor kvar till påsk och det känns som att vi är i Januari och vistas i Norrland samtidigt.
Det är inte så mycket snö kvar, men så att det täcker iaf. Tur är väl det, för annars vet jag inte om vattnet skulle klara sig.
Men på den fronten har vi åtminstone tur(peppar, peppar..!), inget fruset vatten och även om det behöver eldas 24/7 för att hålla värmen här hemma, så går det bra.
Det är tungt och stelt och gör ont, men det kunde absolut vara värre.
Jag är fortfarande husänka, men sambon är här med jämna mellanrum och bär in ved och den hjälpen är jag oerhört tacksam för.

Husänka ja...
Men snart kommer svärmor och hennes make hem, så då har jag äntligen min karl tillbaka på 100% i vårt hem igen. Som jag längtar!
Vi tog en heldag igår och lagade mat och såg på film, promenerade hundar och kramades massor. Skönt!
Och saknaden efter honom känns lite lättare nu, för nu är det ju bara drygt en vecka kvar, inte fem!

Nu är det bara ridningen kvar utav den här helgen. Längtar faktiskt.
Eftersom det har gått fyra veckor sedan sist, så kommer jag att få ett helvete imorgon och troligen på tisdag med(träningsvärk+ledvärk+stelhet), men jag tar det. Det är värt det!

Det roligaste är hur saker och ting har ändrat sig med åren.
När jag var yngre så var det roligaste att rida, träna och tävla och det tråkigaste var allt utöver.
Nu brukar jag se till att vara ute i så god tid att jag kan gå runt och klappa och gosa och borsta(om händerna vill) med ridskolehästarna i över timme innan det är dags att sitta upp!
Och om jag orkar så brukar jag gå runt och bara vara i stallet en stund efteråt också, bara för att det är så mysigt och det gör mig så glad.
Kanske det har blivit lite människa av mig också trots allt. ;)

Men solen skiner!

Dagarna går fort nu.
Våren ser ut att bli intensiv. Mycket rehab, handikappridningen, sambon som kommer att vara borta en månad...
Jag var tvungen att lägga några saker åt sidan, för att vara på den säkra sidan att jag kommer att orka och inte bli sängliggande emellan alla uppgifter.
Kören får tex ligga på is till efter påsk. Tråkigt, för jag tycker så mycket om alla som är med och det är så härlig stämning. Så mycket mer än bara sång och musik.
Men efter påsk ser det lugnare ut och sambon har kommit hem igen, och då hoppas jag att inte vårstarten har slitit ut mig för illa och att jag kan sjunga med dem igen.

Det är skönt när det händer saker, men det är jobbigt också.
Jag blir fort trött, får mer ont, orkar mindre.
Önskar att det vore tvärtom, att jag får en kick utav det, sådär som jag fick innan jag blev sjuk. Ju mer fart, desto piggare blev jag.
Nu är det helt omvänt och ju mer jag försöker företa mig, ju mer handikappad och sliten blir jag.

Men solen skiner! Och solen gör mig alltid glad. :)

Söndagens hjälte:

Denna veckas hjältinna, vid namn "Sissi", var betydligt gladare i verkligheten än vad hon ser ut att vara på bilden! 

Tack kära du!

Söndagens hjälte:

Jag är så tacksam för dessa underbara djur som låter mig flyga en gång i veckan igen!

Vad hände egentligen i söndags?

Jag har varit tyst och jag ber om ursäkt för det.
Det skedde en känslostorm i söndags och dagarna efter har varit jobbiga på flera sätt. Mest fysiskt, men också känslomässigt.

Jag har inte riktigt ork eller någon lust för att skriva något idag, men jag ska ge er en bild som ledtråd iallafall.

Tack kära du, för att gav mig chansen att flyga!