Där fick jag för att jag för en gångs skull var glad!

I söndags var det dag för min ridgrupps eget lilla "KM" - klubbmästerskap!

Mina bästa fyra ben vid namn Sissi och mina säkraste två ben vid namn Matilda, var som vanligt mig behjälplig vid denna stora dag.
Jag och de andra sju rörelsehindrade som kämpat hela hösten och våren med att bli starkare, modigare, stabilare, tålmodigare, gladare och mer harmoniska som både ryttare och personer, skulle som avslutning rida ett dressyrprogram för domare. En domare som enligt alla konstens tävlingsregler skulle bedöma, poängsätta och kora en etta, en två, en trea och fem fyror.

Programmet vi skulle rida gick enbart i skritt och alla fick ha sina ledare, men ledaren fick inte hjälpa till med vägar eller säga något.
Matilda peppade mig innan och det behövdes, för jag var sjukt nervös. Jag började till och med känna av tecken på syrebrist strax innan det var min tur och visste inte riktigt hur detta skulle gå.
"Min" häst Sissi gjorde det hon gjorde bäst, hon tog helt enkelt över och visade hur saker och ting ska gå till, och det var nog det som gjorde att vi slutligen fick stå där som segrare och hämta den blågula rosetten.

Vi vann!
Definitivt årets prestation! Jag är så glad och jättenöjd över hela året som jag kämpat de där söndagarna. Att jag ibland åkt dit, fastän det kanske inte varit den bästa av dagar och fastän jag nästan aldrig tagit mig ur sängen dagen efter.
Nu känns det att det var värt det!
Det hade det i och för sig gjort oavsett vinst eller inte, oavsett färg på rosett, men jag är faktiskt en tävlingsmänniska.

Men åter ett MEN...
Ja, jag har tävlat i dressyr förut för längesen när jag var frisk och hade egen häst.
Jag har flera rosetter av olika valörer här hemma som ett minne av alla tävlingar, alla helger, alla långa dagar på tävlingsplatserna.
Så frågan som en del verkar ha ställt sig efter min vinst i söndags: Var det verkligen så konstigt att du vann när du har tävlat och ridit så mycket förut?

Och i mitt känsliga huvud blir frågan till: Är du verkligen en värdig segrare med din ryttarbakgrund?

Ja, det kan man ju fråga sig...
Men om jag får dra lite kort info för er som känner er missunnsamma:

1. Jag har inte en suttit på en häst mellan januari 2007-september 2012.
2. Det behövdes en ramp, en väldigt snäll häst och fyra personer för att jag skulle kunna sitta upp första gången i september förra året. Jag orkade bara skritta i 10 minuter med ledare och jag grät nästan hela tiden. Det var sanslöst mycket känslor som vällde upp.
3. Det behövdes en ramp, en väldigt snäll häst och fem personer för att jag skulle komma ur sadeln efter de där 10 min.
4. Jag sitter alltid upp och av med ramp och minst två personer fortfarande.
5. Jag rider alltid med ledare.
6. Jag skrittade enbart i mellan 10-25 min mellan september-december.
7. De sista två gångerna i december provade jag att trava några meter, med två ledare och hjälprem. Jag har varken ork eller styrka för att rida lätt och sitter enbart ned i trav.
8. Under vårterminen har jag travat lite mer och lite längre, men jag har fortfarande ledare och hjälprem. Jag har fortfarande inte klarat av att rida lätt.

Mitt mål till/under nästa år är att rida lätt i trav och ha nog med balans och styrka för att hålla i tyglarna samtidigt. Men jag kommer inte att försöka göra det utan ledare!


Så nej, det är klart. Jag borde ju utan tvekan ha slagit varenda stackars jäkel hur lätt som helst för att jag tävlade för 13 år sedan... Ni har sååå rätt i det.

På djursjukhuset

Igår blev Tequila hastigt dålig efter några dagars matvägran.
På kvällen gick hon ifrån 38,6 till 40,3 graders feber på mindre än två timmar och vi fick åka in till djursjukhuset akut.

Utslagen krake i väntan på dropp

Vi kom hem i natt och Tequila fick följa med hem.
Då hade tempen gått ned till 39,9, det hade tagits blodprover, röntgenbilder och Tequila fick vätskedropp.
Eftersom det var söndag igår, så får vi inte svar på blodproverna förrän idag.
Röntgenbilderna visade en retad tjocktarm och retning i området runt bukspottkörteln.
Veterinären ville dock inte ställa någon mer diagnos än just feber förrän alla provsvar kommit in idag.

Nu på morgonen har febern gått ned lite till, till 39,7.
Det känns skönt att det sjunker, om än sakta.
Tequila är trött, hängig och stel, men har ätit pyttelite kokt ris med kokt köttfärs. Också ett gott tecken.

Jag oroar mig väldigt för provsvaren nu och hoppas att de inte påvisar att något är fel med tex bukspottkörteln.
Veterinären sa att vi inte målar upp någon djävul på väggen förrän vi har alla svar, men sa också att det inte är bra om den (bukspottkörteln) är inflammerad.
Jag försöker att tänka positivt trots allt.
Febern dalar, hon har ätit lite och vi fick komma hem över natten. Hade de trott att det var illa, så hade de väl haft henne kvar.
Så det är väl bra att vi alla som for, kom hem i samlad trupp!

Oro nr.2 är naturligtvis hur jag ska kunna betala veterinärvården.
Tequila är naturligtvis försäkrad, men jag har ändock en självrisk på 1500:- och ska betala ytterligare 20% av kostnaden när försäkringsbolaget betalat sitt.
Och vi åkte in på en söndagskväll till stora djursjukhuset... Usch, nu mår jag lite illa faktiskt. :/

Men huvudsaken är att lilla pärlan blir frisk!
Sen får det kosta vad fasen det vill.

Ni har väl inte glömt..?

Söndagens hjälte:

Denna veckas hjältinna, vid namn "Sissi", var betydligt gladare i verkligheten än vad hon ser ut att vara på bilden! 

Tack kära du!

Söndagens hjälte:

Jag är så tacksam för dessa underbara djur som låter mig flyga en gång i veckan igen!

Vad hände egentligen i söndags?

Jag har varit tyst och jag ber om ursäkt för det.
Det skedde en känslostorm i söndags och dagarna efter har varit jobbiga på flera sätt. Mest fysiskt, men också känslomässigt.

Jag har inte riktigt ork eller någon lust för att skriva något idag, men jag ska ge er en bild som ledtråd iallafall.

Tack kära du, för att gav mig chansen att flyga!

Shit pommes..!

Hjärtat är reparerat och det har blivit söndag.
Och jag håller på att fullkomligen kollapsa av nervositet inför kvällens aktivitet!

Håll tummarna för att allt går väl, att jag inte slår ihjäl mig och att det går och känns så bra så att det blir en fortsättning.

Om inget oförutsett händer...

Igår ringde det en mycket tillmötesgående och vänlig människa ifrån föreningen och jag fick väldigt bra information om varför det inträffade hade hänt och varför det hade blivit så rörigt. En ursäkt fick jag med, och även om jag inte bett om någon, så kändes det bra.
Så om nu inget oförutsett händer, så ska jag iväg på söndagkväll den här veckan!

Jag är väldigt nervös, men det ska bli jätteroligt. Om nu bara kroppen fungerar på söndag så att jag verkligen tar mig iväg, så tror jag att det kommer bli en start på något som kommer att ha flera positiva aspekter i mitt liv.
Jag har som jag har skrivit tidigare, tänkt tanken i flera år, så att nu äntligen ha kommit till skott...det är ganska skönt på flera sätt. Sen att det blev så dålig start på det hela...ja, jag trodde väl jag med att detta inte var meningen. :/
Men nu hoppas jag att det är det trots allt!

Det blev inget

Kl. 18.10 fick jag ett mail ifrån en i föreningen om att personen som håller i aktiviteten ville se hur många som kom igår innan hon plockade in någon mer. Hon skulle sedan återkomma till mig under nästa vecka (igen).
Jaha..?
Hade man inte kunnat meddela det lite tidigare?
Varför har jag fått olika bud i olika omgångar om det var så här det skulle bli?

Nu vart det inget igår.
Tråkigt, ledsamt och allmänt irriterande.
Resten av kvällen var bara en enda lång depression framför TV:n.

Ja, de kanske hör av sig under veckan (igen) och det kanske blir av nästa söndag istället?
Men det är ju lite svårt att förlita sig till, med tanke på historiken.
Just nu känns det nästan som att det kan kvitta faktiskt.

Jag är besviken

Jag har anmält mig till en aktivitet för funktionshindrade som börjar imorgon.
Jag pratade med vederbörande förening i slutet på juni, i början på juli, har mailat dem flera gånger och talat in på deras telesvar så sent som idag.
De skulle först höra av sig i början på augusti. Sedan skulle personen som höll i aktiviteten höra av sig senast den här veckan om vilken tid det skulle bli.
Jag fick ett mailsvar i onsdags om att hon skulle ringa innan söndag (imorgon), men jag vet fortfarande inget.
Idag lämnade jag som sagt ytterligare ett meddelande på deras telesvar och sitter nu och funderar på om detta kommer att bli av.

Jag är besviken.
Det har tagit mig flera år att ta det här steget till den här grejen och när jag väl tog kontakten i somras och bestämde mig, så har jag verkligen längtat och sett fram så emot det.
Så kan de inte ens höra av sig.

Jag vet att de har hela dagen på sig imorgon med, men aktiviteten är imorgon i olika grupper mellan 17-19.30, och jag behöver framförhållning så jag kan planera in färdtjänst och så.
Finns inte en chans att komma iväg med en timmes varsel eller två, det är omöjligt och det har jag talat om för dem.

Jag vet att jag gnäller nu, men jag är så himla ledsen över det här. :(

Åker iväg och låter lite

Så var det söndag jämn vecka igen och jag åker iväg och ylar lite med kören.
Hur mycket jag än älskar musik och att sjunga, så kan jag inte sluta tänka på imorgon med stor spänning och frågan är om det blir så mycket sömn i natt. :)

Sorgens söndag

Sköna söndag :)

Varje söndag blir bonusen i temaveckan en skön bild av något slag.
Något vackert eller avkopplande, något som man kan längta till, drömma tillbaka till eller hoppas på att man aldrig behöver lämna.
Kanske får man inspiration till att ändra om något, men det gör vi inte idag!
Sköna söndag är dagen då man får vara bakfull, slapp, trött, enkel och skön på alla sätt och vis - helt utan krav från sig själv eller omvärlden.

Snart kommer första söndagsbilden!