När blir allt bra?

Natt till fredag. Sitter på toaletten. Hör sambon snarka på ena sidan väggen, på andra sidan hostar älskade barnet.
Jag är trött. Men jag orkar inte sova.

Hur länge ska man orka vara så jäkla stark och tuff?
Jag vill ha tillbaka min sambo. Kopian som ligger och snarkar inne i vår säng är inte den mannen jag blev kär i för fem år sedan.
Han ser ut som honom, men han beter sig inte som honom.
Han är inte frisk, det vet jag, men jag vet också att ingen faktiskt kan svara på om han blir det. Och jag känner bara en stor olust för framtiden.

Jag vill så gärna att sonen ska ha tillgång till oss båda, att han ska få växa upp i trygghet och känna sig älskad för den han är.
Men hur länge kommer jag att orka vara den där väggen som rattfyllot krockar med ett par gånger varje vecka?

Sambon har en hjärnskada. Han blir väldigt fort hjärntrött och då blir han tvär och kort. Riktigt jäkla gubbgrinig för att vara korrekt. Tyvärr så häver han gärna ur sig ett och annat som inte alltid är så trevligt när det inträffar.
Och jag ska bara stå och ta emot säger de där nötterna inne på sjukhuset. För han rår inte för det.

Jag är otroligt glad och tacksam över att sonen inte har fått se den här baksidan eller fått känna på den, men så gör jag också mitt yttersta för att hålla honom undan ifrån den.
Men han är två år nu. Han är så otroligt medveten. Han kommer snart att se och höra om det inte blir bättring, och jag vill inte att han ska växa upp så.
Jag vet att många barn ser sina föräldrar bråka då och då, och att det egentligen bara är naturligt i måttliga mängder. För vilka relationer är perfekta?
Men vi bråkar inte. Jag kan vänligt fråga hur sambon mår och få en verbal repa som innefattar att jag är både fet och dum och skitnödigt jobbig.
För att han är trött.

Jag är också trött. Men jag ska gilla läget.
När jag tar upp problemet med sambons läkare och psykolog, så "måste jag förstå". För han är sjuk och behöver min hjälp. Och han måste få den hjälpen.

Jag måste hjälpa till att väcka honom på mornarna så han inte sover bort dagen.
Jag måste hjälpa till med tvätt och kläder eftersom sambon har svårt med vad som är rent och inte.
Jag måste vara närvarande när sambon umgås med barnet.
Jag måste göra alla ärenden för sambon får inte köra bil, och inte kommer han ihåg vad som ska göras när och vart heller.
Jag måste följa med på alla sjuk- och rehabbesök.
Jag måste ta hand om hemmet.
Jag måste se till att han äter bra, rör på sig och vilar - allt i en bra balans.
Jag måste tjata om att han inte ska sitta vid datorn mer än max två timmar/dag.
Jag måste se till att han tar sina mediciner på samma tid varje dag.
Jag måste vara mamma, sambo, vägg, telefonist, undersköterska, personlig assistent, taxichaufför och så måste jag förstå.

Jag försöker göra allt ovan, men känner mer och mer att allt hänger på mig och att jag är det svarta fåret när något går snett.
När ska allt bli bra? Jag vill så gärna att det ska vara bra igen.
Utåt sett så ser nog allt ut som det ska, men inom det här husets väggar är det inte så trevligt alla gånger längre. Inte är det speciellt rent heller...
Men hur än allt är så svider det mest när mannen, den där snälle, omtänksamme, genomgode mannen med det stora hjärtat inte tar i mig längre. Och när han sedan fräser med kall stämma att jag är fet och ful...

Jag vill bara att allt ska bli bra igen.

Två år igår

Igår var det vår 2-årsdag!
Vi firade den dock i söndags, eftersom sambon jobbade extra långt pass igår.
Precis som för ett år sedan, så valde vi att gå på bio och istället för förra årets The Hobbit, så blev det i år The Hobbit 2.
Förra året unnade vi oss en varsin varmrätt på Texas Longhorn efter filmen, men i år kändes det bättre och billigare att åka hem och laga middag.
Dock gjorde vi en avstickare på hemvägen och tog en kaffe hos ett par kompisar. Och jo, det gjorde vi visst förra året också...

Iallafall så springer åren och tiden på.
Det känns fortfarande som att det var igår som snygge sambon släntrade in genom dörren och gav mig en kram.
Sen tittade vi på film. Och åt en liten middag. Och drack kaffe.
Kanske inte konstigt att vi båda tycker att det känns som ett bra sätt att fira årskärlek med film och mat.
Det var ju liksom så det började. :)

Starkare

Jag har hela tiden varit rädd för att alla tappra, misslyckade försök skulle driva oss isär.
Men jag vet nu att vi är starkare än någonsin, det har senaste dagarna bevisat.

Det gör att hela den här kommande tuffa resan känns än mer trygg och säker.
Det är verkligen VI.

Jag är bara ett bihang

Jag sa inget elakt. Jag var inte otrevlig. Jag sa ifrån för att jag var överkänslig. Jag bad om ursäkt för detta flera gånger, i flera omgångar.
Det är summa summarum.

Men tanten är obeveklig, precis som älsklingen sa att hon skulle vara.
Jag vet att han sa det på ett mycket snällare sätt till mig, än vad hon sa det till honom igår...
Men svärmor sade igår till sin son, och jag citerar sonens modifierade, snällare ord:

"Hon är bara ett litet bihang som jag inte bryr mig ett dugg om".

Om jag blir ledsen?
Ja, självklart.
Om jag blir arg?
Nej. Men jag tycker synd om henne som verkar så arg och irriterad på egentligen ingenting.

Jag blir ledsen för min sambos skull som hamnat mitt emellan känslorna till mig och känslorna till och från sin mor. Han är enda barnet och är uppväxt med bara sin mamma, så de har ett mycket starkt band.
Därför var det en lättnad för honom att jag och svärmor kom så bra överens direkt från början, för det gjorde vi verkligen.

Jag klandrar mig själv för den där dagen, för att jag inte bara svalde och blundade och inte lät mig störas. Men det gick inte! Just den dagen gick det inte.
Jag är bara människa, jag felar jag med. Men att låta känslorna ta över den där dagen, det var mitt största misstag.
Och nu är det som det är.
Hon hatar mig verkligen, precis som sambon sa att hon skulle göra och kommer att göra så länge hon, eller jag, lever.

Personligen hade jag hoppats på att den här fadäsen skulle blåsa över, hon skulle godta min ursäkt, vi skulle kramas, kanske skratta lite, ta en kopp kaffe och lägga det dåliga bakom oss.
Spela lite kort, ta en kort promenad i skogen och prata som om vi aldrig gjort något annat. Precis så som det var innan. Bara skillnaden att vi haft en mindre motgång och tagit oss igenom den på enklaste, naturligaste sätt.
Det var vad jag hade hoppats på kunde eller skulle hända.

Oj, så fel jag hade.