Söndagsbloggen fortsätter...

Ett inlägg varje söndag?
Det verkar ju nästan så. Jag hoppas på mer ork, mer tid, så att jag kan bättra mig.

Hur gick det nu denna veckan?
Jo, måndagen började med dåligt besked. Två stycken till och med.
Men tisdagen strålade upp rejält, med goda affärer och ett bra besked!

Onsdagen ställdes in då vädergudarna inte ville vara med min lekamen och jag låg i soffläge hela dagen som ett kolli, medan snön yrde utanför fönstren.
Specialistläkarbesök på torsdagen som ställde mer frågor och lite oro på sin kant. Men jag får förlita mig på proffsen i det här fallet och hoppas att jag är i goda händer trots allt.

Ett kort rehab-besök på fredagen orkades med. Eller ja, rehab förresten. Vi pratade mest. :)
Lååång, men väldigt rolig dag på lördagen med loppis som vi gjorde massor med fynd på. Tyckte att vi handlade hur mycket som helst, men inte betalade ett dugg!
Glad i hågen kom vi slutligen hem och jag slocknade som en klubbad säl i soffan och sov mig igenom större delen av Earth Hour.
Vaknade av att hela huset lyste som en enda stor fackla (min sambo knäpper alltid på alla knappar överallt...) och tittar ut i ett mörkt och nedsläckt grannskap. Undrar vad de tänkte om oss då...

Idag har jag fått själsfrid med 20 min i skritt i skogen på mina sex extraben (fyra på hästen och två på min ledare) och mina skrattmuskler och lungkapaciteten fick jobba på körövningen ikväll.
Och som varje söndag (oftast), så står sambon för all markservice här hemma. Jag har med andra ord legat extra länge i sängen, druckit kaffe i solen och halvslumrat framför TV:n, medan han har dammsugit, diskat, tvättat och lagat mat.
Nej, det är inget som jag har bestämt.
Han vill göra detta, för han vet hur bra jag mår och hur glad jag blir av att rida och sjunga. Och han vill att jag ska orka göra båda dessa, ganska krävande saker, på söndagarna.Och om jag ska orka, så måste jag vila.

Min sambo är bäst. Så enkelt är det.

Andra advent

Andra Advent har kommit och gått.
Imorgon är det ännu en ny vecka och snart ska det tredje ljuset tändas. Tiden går jättefort och det känns bra ibland och jättejobbigt ibland.

Vi har fortfarande inte tagit emot någon bekräftelse på remissen, men det borde väl dimpa ned i postlådan under veckan som kommer.
Nelson Mandela gick bort och jag har legat sjuk större delen av veckan.
Ikväll deltog jag i körens julkonsert, och lyckades genomföra den hyfsat med hjälp av febernedsättande och massor med vatten och vila.

Om några dagar är det Lucia.
Planen var att försöka baka lussekatter med en kompis under veckan, men jag är fortfarande risig och hon meddelade för någon timma sen att hon också insjuknat.
Baka något som jag inte längre äter vet jag inte om jag har vare sig ork eller lust till, kanske en liten sats LCHF-lussekatter då. Jag får fundera på saken.

Jag har lovat att försöka ta mig in till stora staden och hjälpa mamma att julhandla någon dag under veckan också. Och så blir det Luciafirande i kyrkan på fredag.
På söndag ska jag och sambon ta oss en dag för tidigt årsfirande, för han jobbar mastodontpass på den riktiga dagen.

Det rullar på. Inte konstigt att det känns som att tiden springer.
När jag sitter här och skriver så kommer nämnda sambo och frågar om vi inte ska ta fram några tomtar i år?
Ja just det ja. Julpyntet är inte framme, bara adventspyntet.
Och det är definitivt läge att börja spana efter årets gran.

Jag har visst fullt upp med att fördriva den där tiden som inte finns.  

Motgång är mitt andra namn

Lite dött har det varit i några dagar.
Var iväg och sjöng med kören i torsdags för första gången i år!
Tanken är att jag ska slippa snor och snörvel ett tag och ska vara med och sjunga med dem på Valborg och även på ett bröllop i slutet på Maj.
Roligt var det! Jag har saknat dem väldigt och jag har saknat att sjunga.

Dock blev jag helt slut efteråt och med skitvädret som varit senaste dagarna, så har jag legat i konstant soffläge och proppat morfin.
Att det dessutom kom oroväckande post i torsdags som blev en smärre storm med efterföljande chock under fredag...ja, det har ju inte gjort saker och ting bättre.
Stress och oro är livsfarligt när man har en ledsjukdom. I de lägena spelar det ingen roll vilket väder det är, men det underlättar ju inte när allt slår till på en och samma gång.

Det är för många uppförsbackar hela tiden.
Jag låg och tänkte emellan smärtvågor och tårar inatt. Det var faktiskt ganska längesen som det kändes riktigt, riktigt bra.
Varför är det så? Brukar det inte vara lite raksträcka emellan krokarna?

Eller så är det bara att inse. "Motgång" är nog mitt andra namn. :(