April, april

Aprilväder. Detta kända, men mycket otacksamma fenomen.
Idag gråter många vars vårkänslor redan poppat upp till ytan. Och flyttfåglarna som gillar varmt och skönt, de sitter nog och trycker någonstans med huvudet under sina vingar.

Det snöar ju inte i allafall. Alltid något!
Men regnet ÖSER ned och har så gjort hela dagen. Inte ens mina vädertåliga lapphundar vill gå ut.

Jag MÅSTE in till sjukhuset om några timmar.
Mina leder och min kropp skriker och jag har i omgångar tvingat upp den sargade kroppen för att försöka jaga igång musklerna. Det går inget vidare.

"Men ring och be och få en ny tid då."

Det hade jag mer än gärna gjort idag, men specialistläkartider är mycket svåra att få och idag är ett viktigt möte.
Som sköterskan som bokade in mig sa i luren: "avbokar gör du bara om du ligger för döden."
Ligger jag för döden?
Många gånger med den här kroppen så har det känts som det. Men jag vet av erfarenhet att jag faktiskt inte gör det. Dör alltså.
Så nej, hur illa och jäkligt det än känns idag, så ligger jag inte för döden. Jag kommer definitivt att överleva.

Så här skriver jag tappert på så gott det går och kommer att kämpa mig iväg med färdtjänsten sen när klockan närmar sig.
Har jag tur så spricker det upp! (ironi)

FFH

FFH = Förkylning Från Helvetet.
Starten på det nya året börjar alltså med hög feber, halsont och ledvärk som skulle få vilken känslolös jäkel som helst att grina diamanter.

Jag ligger nedbäddad i soffan med tjocka duntäcket och överhettade vetekuddar.
Trots att sambon gick upp i ottan och började elda, så fryser jag snart av mig varenda ben i kroppen.

Men det går väl över.
Det är jobbigt att vi har fått kallgrader ute nu bara. Nu när jag fryser så förbannat.
Men det går väl över det med.

Skulle bara titta in och önska god fortsättning på det nya året till er alla.

Rymdfisar

Tankar om ny altanmöbel är minsann en fis i rymden i jämförelse med när man sitter där utan pengar och ett av djuren mår dåligt. :(
Tequila har visat hälta på ena frambenet sedan förra helgen. Ibland syns det inget, men igår och idag har hon varit väldigt halt.
Vi har avvaktat och vilat, men faktum är att det verkar som att hältan blir värre vid just vila.
För som allra haltast, det är hon när hon har sovit, legat eller vilat en stund. Sedan är det som att hon "går av sig" hältan. Efter en stunds rörelse ser man ingen hälta alls i "skritt", men travar hon så kommer den fram igen.

Dock verkar det ju inte göra så ont, för trots detta har hon mer än gärna härjat runt om vi vänt ryggen till. Hon är glad, hon äter och de enda gångerna som hon faktiskt verkar ha jobbigt, är just efter vila.
Vi har känt igenom henne från klorna och upp till ryggen i omgångar. Ingen ökad värme, ingen svullnad, inga sår, inget ömt, inga konstigheter alls.
Vad mycket lättare det skulle vara att lokalisera vart ontet sitter om man hittar någon orsak! 

Sitter nu och funderar på hur jag ska göra. Allt hänger faktiskt bara på den här ekonomin som aldrig får en chans att hämta sig.
Vi hade dock lite tur på spel och dobbel i onsdags, för vi hade hit släktingar som vi skinnade på kortspel. Tur i något iallafall!
De skriver ju inte gärna faktura inne hos veterinären, men vi är ju storkunder sedan tidigare och vi har alltid gjort rätt för oss. Kanske det är okej att betala så mycket man kan och få en faktura på resten..?

Jag ska ringa och prata med dem iallafall. Det har jag råd med åtminstone.

Motgång är mitt andra namn

Lite dött har det varit i några dagar.
Var iväg och sjöng med kören i torsdags för första gången i år!
Tanken är att jag ska slippa snor och snörvel ett tag och ska vara med och sjunga med dem på Valborg och även på ett bröllop i slutet på Maj.
Roligt var det! Jag har saknat dem väldigt och jag har saknat att sjunga.

Dock blev jag helt slut efteråt och med skitvädret som varit senaste dagarna, så har jag legat i konstant soffläge och proppat morfin.
Att det dessutom kom oroväckande post i torsdags som blev en smärre storm med efterföljande chock under fredag...ja, det har ju inte gjort saker och ting bättre.
Stress och oro är livsfarligt när man har en ledsjukdom. I de lägena spelar det ingen roll vilket väder det är, men det underlättar ju inte när allt slår till på en och samma gång.

Det är för många uppförsbackar hela tiden.
Jag låg och tänkte emellan smärtvågor och tårar inatt. Det var faktiskt ganska längesen som det kändes riktigt, riktigt bra.
Varför är det så? Brukar det inte vara lite raksträcka emellan krokarna?

Eller så är det bara att inse. "Motgång" är nog mitt andra namn. :(

Några mindre roliga första dagar

Så har vi kommit till den första helgen på det nya året.
Det har varit några händelserika första dagar.

Jag drabbades av akut magvärk under Nyårsdagen och det visade sig vara en sprucken cysta. Det har hänt förut, men tidigare har det bara gjort fruktansvärt ont, denna gång blödde det också.
Jag vet sedan 1,5 år tillbaka att jag har mycket cystor i magen, men att de är ofarliga. Har ätit hormoner för att minska dem med gott resultat, men de skapar ärr när de går sönder och det påverkar ju väldigt negativt om man vill ha barn. Vilket ju jag vill. :/

Diskarna i min rygg har alltid varit ett problem sedan länge, långt innan min RA bröt ut.
Jag har under hela vintern haft ont, men inte velat gå iväg och "gnälla".
Känner mig bara besvärlig och sedan tror alltid allmänläkare att det beror på RA:n, men icke. För min reumatolog säger att RA inte sätter sig på ryggen.
JAG känner ju dessutom skillnaden på smärtorna i kroppen vid det här laget och eftersom jag haft sådan här ryggvärk förut, så vet jag att det inte beror på ledsjukdomen.

Så när jag ändå var inne på sjukan, passade jag sonika på att lägga alla korten på bordet och säga att det - förutom i magen - även gjorde jäkligt ont i ryggen också.

Så det blev Diklofenak och Citodon. Båda dessa gör inget åt varken min RA eller smärtorna ifrån den, men efter tredje dagen känner jag stor skillnad i ryggen. Skööönt!

Händelserika första dagar, men inte alls roliga.
NU blir det väl bättre hoppas jag...

1 December

Det känns som att jag har slagit huvudet i en betongvägg, blivit överkörd av ett tåg och tagit en överdos - samtidigt.
Jag önskar att jag kunde skriva, men jag kan inte.
Lederna värker något alldeles sjukligt och jag knaprar piller som en pundare.

Det är så mycket jag önskar annorlunda, speciellt nu.
Nu när väggarna rämnar och det regnar in.
Men jag kan inte göra något, det ligger inte i mina händer.
Det är jag som har tagit allt det mentala. Den biten som faktiskt sliter mest.

Tänk om jag inte vaknar

Denna sanslösa, sjukliga trötthet i kombination med helvetessmärtor är ingen höjdare.

När jag i vanliga fall känner behov av att inta morfin, så är jag kanske inte trött(sovtrött). Men bara en halvtimme efter att jag tagit morfinet, så sover jag likt ett barn utan morgondag.
När man gått med sådana smärtor under en tid, så känns det som något underbart, fantastiskt att kunna somna tack vare medicin.

Men nu, när hela jag är ett enda stort sömnmedel, så törs jag bara inte ta något morfin och gudarna ska veta att jag har haft behovet hela dagen...
Men jag tänker hela tiden att när jag är så trött och hur jag svarar på morfin i "vanliga fall"...tänk om jag inte vaknar?

Så här halvsitter jag i soffan, men våta kinder och fnasiga, illröda ögon som bara gör ont. Med tår som jag hela tiden tittar så de sitter kvar och med axlar och armbågar som skriker. Huvudet som en stor zombie.
Jag behöver morfinet, men jag törs inte.
Det blir åter en lång och jobbig natt utan återvändo.

Nu är tyvärr tiden inne

Det är dags. Jag bara insåg det idag. Jag har skjutit upp det hela hösten, för jag har hellre velat blunda. Men nu kan jag inte blunda längre. Jag måste få det gjort.
Imorgon måste jag ringa veterinären ang. lilla Mysan.

Jag fick veta redan för snart ett år sedan att hon har fel på sin sköldkörtel.
Jag har dessvärre inte råd att bekosta en operation eller behandla med livslång medicin. Veterinären sa då att det inte var någon panik, hon led inte. Men så fort pälsen började se ful ut och om hon bara fortsatte att tappa vikt, då var det dags.

Hon tar inte upp någon näring alls längre, är konstant hungrig och är snart bara skinn och ben. Nu har pälsen börjat pälsen tappa sin fina blankhet, så nu är det inte längre läge att skjuta upp den vägen vi alla ska vandra.

Det är dags för min älskade katt att få somna in.

Snor- och snörvelrapport:

Halsont (igen), ledvärk (mer än vanligt) och feber (igen).
*SUCK*

Är det detta eviga regnande och fuktiga väder som gör att bakterierna frodas så förbenat denna höst?

Lååång dag, hälften bortglömt

Det får bli ett småtråkigt inlägg. Orkar inte skriva egentligen, men jag har lovat min sjukgymnast att jag ska försöka göra lite saker ändå, trots att orken tryter.
Så idag försöker jag mig på ett blogginlägg, men allra helst vill jag somna in med en morfintablett i kroppen framför TV:n.

Det blev en lång dag idag. Det är därför orken är slut, kroppen gör ont och hjärnan lackar.
Började med läkarbesök och lämnade blodprover på vårdcentralen.
Det onda i min mage ser lite bättre ut efter några månader med medicin och det är positivt! Ska tillbaka i augusti igen för utvärdering.

Därefter tittades det in på Jysk på jakt efter dynor till trädgårdsmöblerna. Gästerna som kommer på lördag vill nog inte bli varken kalla om bumpen eller få flisor i den samma...
Jag kunde inte bestämma mig och turnén fortsatte till Rusta. Där storshoppades grillar, kol, tändvätska och braständare. Solcellslanternorna var dessvärre slut. :(

IKEA nästa stopp. Innan vi gick in, satt jag länge i bilen och försökte piggna till med en Coca-Cola Zero. Kroppen hade redan lagt av. Precis när vi passerade entrédörrarna började mitt medicinlarm ringa och medicinen, ja, den låg kvar hemma... :/
Jag hängde över vagnen igenom varuhuset och såg i tunnelseende. Glömde massor av festsakerna jag skulle handla, men hittade solcellslanternor istället och blev glad.

Biltema skulle ha billiga engångsbestick i polystyren - lite bättre kvalité än vanliga vita plastbestick. Men knivarna var slut, så fick bara med mig gafflar och skedar. :S
Väl ute i bilen igen, så är det svart ända tills vi kom hem. Jag minns knappt att jag stängde bildörren om mig utanför Biltema. Jag sa när vi kom hem att "jag tror vi åkte med öppen dörr hela vägen".
Min kompis sa att det hade hon hört i så fall. Dörren var garanterat inte öppen.

Jag har fått hjälp att packa upp, tagit medicinen och fått lagad mat i magen.
Vad vore livet utan riktiga vänner?
Nu har jag gjort min sjukgymnast till viljes också. Men nu är det dags att lyssna på kroppen.
Soffan nästa.

Kan ingen ta bort ordet "måste"?

Jag måste sova.
Jag ska upp tidigt som satan imorgon, så jag måste verkligen sova. Nu.

Är uppe och inväntar behjälplighet av en liten morfintablett. Inte för att sova, enbart, jag kan inte sova för att det gör ont. Morfinet måste verkligen hjälpa. Snart. Helst nu.

Det är väderkaos med blåst och snöblandat regn ute och mina leder skriker. Jämt måste de jäklarna vrida sig i pinor när vädergudarna har fått knäppjuck.
Är så trött på eländet. Både smärtan och vädret.

Jag har ingen aning om hur jag ska ta mig upp när klockan ringer imorgon.
Inte pga att jag inte fått sova särskilt mycket (vilket är troligt), utan för att jag är så otroligt morgonstel. Smärtan ökar på stelheten.

Jag ser inte fram emot det, men jag måste försöka komma upp imorgon bitti.
Jag måste upp, jag måste duscha av mig, jag måste elda lite, jag måste sköta om djuren. Allt måste jag göra innan färdtjänsttaxin kommer och den måste vara i tid.

Jag tror att världen borde se betydligt mer beundransvärd ut utan det där förbenade ordet.
"Måste".

Illa, jag mår...

Har haft några jobbiga dagar. Det har varit väldigt hög luftfuktighet och idag blev det lite kallare.
Kroppen känns inte riktigt som den brukar.
Den värker förstås, men inte sådär som den brukar. Dras med ständig värk i korsryggen utöver all den andra smärtan.
Tycker att värken har blivit betydligt värre i händerna sista veckorna, men de fungerar hyfsat trots allt. Annars så brukar värk i händerna ta ut en svullnad som gör mig stel och otymplig. De är varma som satan och värker därefter, men jag är inte så svullen, inte så stel. Det är lite udda faktiskt.

Till råga på allt så har jag börjat må skit på Tradolanet, som annars är en sista utväg att knapra i sig full dos utav när allt bara gör ont.
Jag mår illa något så ini..!
Efter att ha knaprat full dos både tisdag, onsdag och även idag, så mår jag alltså inget vidare på fler än ett sätt. Det bästa är att jag faktiskt har fått sova, ganska mycket dessutom.
Det är lättare att sova sig igenom skiten än att behöva känna varenda liten grej som händer.
Imorgon hoppas jag på en bättre dag, men eftersom det värker ganska bra fortfarande, så tror jag inte att det kommer att bli så.

Trots att allt är helvete, så fick jag mig trots smärta, illamående och extremsömn ett riktigt gott skratt när ena katten gjorde mig uppmärksam på att han ville komma in lite.
Genom att hoppa jämfotahopp från altangolvet och upp i fönsterhöjd under några minuter fick jag så syn på honom.
Det såg helt sjukt kul ut och skrattet hittade ut för en stund i smärtmörkret.

Hjärtesorg

Jag insåg nyss att jag gick in i väggen igår och ungefär samtidigt knorrade magen lite diskret.
När åt jag senast? I torsdags tror jag. En korv med smält ost på.
Inte ens kaffe har jag druckit.
Jag har huvudvärk. Ögonen är uttorkade. Jag får inte sova.
Hundarna beter sig konstigt, de känner av att allt inte är som det ska. De har fått mat i allafall, så tro inte att jag glömmer dem även om jag själv håller på att gå under.

Jag är ensam.
Jag tror att jag ska ta en paus.
Men jag kommer tillbaka. När jag orkar andas igen.

Ska vi ta en kopp?

Käre Gud...

Jag tror inte alls på dig eller din existens, men om du vill så får du väldigt gärna motbevisa mig.
Om du kan lyfta bort bara lite av denna fruktans smärta som härjar mina leder dygnet runt, så kan vi ju alltid ta en kaffe och töla lite.

Överansträngd

Mina knän visar sig från den dåliga sidan.
Under alla dessa år med smärtor, krämpor, svullna leder och annat negativt, så har mina knän varit fantastiska.
När fötterna lagt av, så har knäna stått pall och de leder som gjort minst ont har suttit i eller runt knäna.

Men nu har mina knän fått nog. Överarbetade och underbetalda har de sagt ifrån.
Strejken är ett faktum.
Jag har meddelat läget till reumatologen.
De vill nämligen alltid veta om något inträffar som är nytt, annorlunda eller om något blir värre.
Än så länge ska jag försöka tänka på att inte överanstränga knäna. Men blir det värre, så är det in till doktorn som gäller.

Lätt att inte försöka överanstränga dem, för det räcker ju med att jag ställer mig upp och väger mitt tresiffriga belopp i kroppsvikt!
Men jag antar att resan till Ullared blev för mycket.
Och en överansträngning går ju tillbaka, med lite vila och kärlek.
Det gäller bara att vara tålmodig och tänka sig för.
Två saker som jag inte alls är bra på, men nu har jag en anledning att träna på dem åtminstone.

Tisdag

Bakslag bigtime.
Måndagen var bara för bra, jag borde ha insett vad som komma skulle.
Men jag lär mig visst aldrig.
Större delen av tisdagen slumrade jag fullproppad med smärtstillande i ett vackert växthus. Det var så skön värme där inne för mina onda, stela leder.

Imorgon är det onsdag och inte bara det. Det är också en annan dag, förhoppningsvis en bra dag.

All skit på en gång

Kan det bara inte få vara bra NÅGON GÅNG?
Jag blir så trött på att allt ska gå åt helvete hela tiden.
Är det så att jag helt enkelt förtjänar det eller är jag bara dum nog att dra på mig allt?
När kommer backarna där man kan luta sig tillbaka, vila benen och blunda njutningsfullt?

Det är farligt, heldumt och/eller fel att stödja någon som begått misstag. Det har jag fått veta.
Men hör ni, ALLA begår misstag! Ingen är ofelbar.
Och så länge man inser och förstår att man gjort fel, ber om ursäkt och försöker ställa allt tillrätta och mår jäkligt piss över allting, då är man vis och förståndig trots allt.
Det finns de som gång på gång begår misstag, aldrig ber om ursäkt för det och fortsätter begå "misstag".
Varför är det så lätt att förlåta dem, men så svårt att förlåta den som begår ETT misstag?

Min åsikt är min egen och jag står för den.
Men det är ändå oacceptabelt att skicka hot, svordomar och skit efter mig för det.

Igår kom ytterligare en smäll på käften där man redan låg på marken full i blåmärken och ont i magen.
Skatteverket vill att jag ska betala tillbaka ett fyrsiffrigt belopp till dem.
Skojar ni med mig? Inte alls.
Tydligen kan svenska myndigheter inte räkna bort skatt på de bidrag som betalas ut, så nu får man veta att man lever.
Jag stängde in mig på toaletten i omgångar igår och bara grät.

Ska livet vara så här jämt, så vill jag inte längre ha någon del i det.

Värkarbete

Värkarbete är ett ord som används i samband med förlossningar, men jag tycker nästan att det är ett heltidsjobb numer.
Inte att föda barn eller ha förlossningsvärkar, men jag har ständigt och jämt värk i kroppen. Framför allt i lederna, men även i muskler, muskelfästen och senor.

De senaste två dagarna har varit fruktansvärda. Har haft så otroligt ont, och jag har inte orkat ett endaste dugg. Har gått med ständiga ansiktsgrimaser över smärtorna, lullat mellan värktabletterna i köket och den "uppkuddade" soffan.
Det blir alltid värre med väderomslag, och håller det dåliga vädret i sig så håller värken i sig. Jag vet ju det, och borde vara van kan tyckas.
Men jag tycker bara att det blir värre och värre. Eller hamnar jag kanske i sämre skov och lyckas pricka in dem med regn och rusk?

Många funderingar, mindre klargöranden.
Jag är dock glad att det finns tabletter som lindrar och/eller söver när det är som värst, men visst känner jag mig som en riktig pundare med alla burkar och förpackningar med varningstexter på.