Det finns idioter överallt

Jag själv inkluderat. Ingen är perfekt.
Men igår slog det liksom över lite.
Först en anonym kommentar som bara kändes konstig, men sen blev det faktiskt etter värre.

En släkting undrade på fullaste allvar om det inte var dags att ta bort våra hundar.
????
För att??
Jo, de var ju "så sjuka".
????
Hon ansåg att eftersom de var så sjuka 2012, plus att Tequila har artros(som är under kontroll), samt att de nu har tampats med öroninflammation i flera veckor, gjorde att det var helt berättigat att ställa den frågan.

Skulle jag skratta eller gråta?
Sambon röt ifrån och tog hand om situationen. Han är då en klippa att lita på när jag tappar talföret.
Men seriöst..?

Jag vet att det finns folk som avlivar djur på betydligt svagare grunder än öroninflammation, men jag skulle aldrig göra det! Skulle aldrig ens komma på tanken!
Är fortfarande lite chockad över det hela och har hela natten legat vaken och funderat på hur vi människor fungerar egentligen.
Tyvärr har jag inga svar och inte har jag blivit klokare heller, bara tröttare.

OJ

Gårdagens töcken kan jag nog bara sammanfatta med ett stort OJ.
OJ.
OJ.

Det var visst tre stycken...

Skit, skit, skit...

Det är riktigt jobbigt nu. Det är inte så jobbigt att träffa eller se andra gravida eller mammor för tillfället, det är snarare väntan och känslan av att inget händer och att jag inte kan göra något åt det som är otroligt jobbig.

På fertilitetskliniken var de i allafall så snälla att de valde att skicka iväg oss båda på lite blodprover i brist på bättre, medan vi väntar på det där andra. Men sambons blodvärden var allt annat än bra, han hade nästan diabetes och alla värden var jättedåliga! :o
Efter att ha väntat på att få svar på mina, så ringde jag tillslut och fick då bara meddelandet att vi kommer att bli kallade till läkare som ska "diskutera hur vi ska gå tillväga" och även då ge svar på mina blodprov. Jag fick alltså inte veta och det gör mig skitorolig!
Är det så illa på oss båda att vi måste kallas dit, sitta ned, hålla varann i händerna och få skitbesked?

Jag vill ju inte tro det, men det är så det känns.
Sambon måste gå ned minst 20 kg i vikt, helst ganska snabbt, och lägga om sina kostvanor helt och jag, vad gör då jag?
Jag som ätit LCHF i 3,5 år och skött allt exemplarisk och gått ned över 30 kg, vad gör då jag?
I en stor depp-period med skitblodprover, skitväntan, skitoro och annan skit...då släppte alla hämningar och jag åt upp nästan alla kakor och bullar jag kunde hitta här hemma. Och jag grät under hela tiden.
Grät för att jag inte är mamma, grät för att jag inte kan bli gravid, grät för att jag var orolig, grät för att jag åt socker, grät för att jag svek mig själv, grät för ALLT.

Sen grät jag igen när jag vägde mig två dagar senare.
Och jag är fortfarande chockad över mitt eget beteende.