0,52

Hon ringde upp oss idag. "Mirakeldoktorn".
Hon hade förstått att vi inte hade kunnat ta in så mycket under besöket igår.
Vi satt tillsammans med högtalarfunktionen på telefonen och hon gick långsamt igenom med oss åter en gång vad hon pratade om igår.
Jag fick också chansen att få mina värden i siffror, men efteråt så vete tusan om jag hade velat veta.

Mina ägg/äggreserv har samma kvalité som hos en kvinna över 45 år.
Jag är 35 år.
Vi ligger på gränsen till att ens kunna bli erbjudna IVF (provrörsbefruktning).
Hon berättade att det kan bli svårt att bli gravid även med IVF vid mina värden, men att de ska göra allt de kan för att stimulera och försöka få fram dugliga ägg.
Ett normalt värde för en kvinna i min ålder ligger på 1,50-2,00 eller mer.
Jag har 0,52.

Hon pratade om adoption igen.
Idag kunde vi också höra henne berätta om äggdonation. Det hade hon gjort igår med, men det hade vi inget minne utav.
Hon berättade också att hon hade skickat iväg remissen direkt efter besöket igår och idag hade hon bett en kollega, som är en gammal räv i fertilitetssvängen, att skicka iväg ett tillägg för att förhoppningsvis påskynda förloppet.

Sambon frågade hur snabbt vi kan vänta oss.
Vi ska räkna med vårdgarantin. Tre månader.
Troligtvis upp till sex månader, då det kommer att bli två remisstillfällen.
Detta runtskickande på patienter är ju helt för j*kligt!

Så vi väntar. Nu igen.
Och nu vet vi att det kan bli svårt. Svårare än vad vi hade räknat med.
Jag brukar alltid se fram så emot Julen, men nu känns den helt oviktig.

Äggstra jobbigt

Jag satt ganska länge och funderade på om jag skulle skriva ur mig detta eller inte.
Efter ett par timmar sömnlös bredvid en högljutt snarkande sambo, tog jag mig så åter upp igen och här sitter jag och varierar fingrarna emellan tangenter och pekskärm.

Igår fick vi träffa doktorn. Fertilitetsdoktorn. Fertilitetsdoktorn med det magiska trollspöet och direktkontakt med både Tomten, Påskharen och Tandfén.
Jag hade handsvett när vi kom dit och kom på mig själv med att skratta alldeles för högt åt precis ingenting inne i väntrummet. Pinsamt.
Nervositeten var ett faktum.

Men doktorn, hon var lugn och vänlig. Jag fick en bra känsla efter handslag, ögonkontakt och de första meningarna.
Hon började berätta och fråga lite allmänt innan då skulle ge svar på mina blodprover, de som jag oroat mig över i flera månader nu.

"Sundinska, dina prover ser faktiskt bra ut." Yiihooo! *stort smile*
"Men..." Helvetesjäklapiss... *kalla kårar*
"Ett av proverna, och tyvärr det som är viktigt för oss, det är dessvärre inte så bra. Din äggreserv håller på att ta slut och det gör att vi har lite bråttom här." Jaha. Det var det. *dör inombords*
"Jag ska genast skicka iväg en remiss för IVF (provrörsbefruktning), det finns ingen tid att vänta på här."

I det töcken jag infann mig i, pratade hon ganska länge och väl (enligt sambon) om IVF och hur det går till.
Hon hade även berättat om hur äggreserven fungerade och hur mina värden stod sig emot de normala. Någonstans här hade det även blivit en svart grop som sambon trillade ner i, och han kunde inte berätta hur pass illa i siffror det var.
Gynundersökningen minns jag knappt något utav, den var bara gjord.

Innan vi fick lämna det där rummet som såg så hemtrevligt ut i början, så var hon tvungen att berätta något mer. Och detta gick liksom inte att undgå att höra.

"Jag skulle rekommendera att ni ställer er i adoptionskö. Så inte tiden springer iväg för er även här om det inte fungerar med IVF."
Hon sa det på ett ödmjukt sätt och hon förklarade också att de nämner adoptionsfrågan för alla barnlösa par. Men min intuition sa att det låg mer under denna gång. Jag fick det väldigt starkt.
Kanske var det inbillning, men...jag hoppas att det var inbillning.
Men min äggreserv håller på att ta slut.

Vi grät båda två i bilen innan vi åkte hem. Fast först gick vi in på nyöppnade XXL i stora staden och tröstshoppade. Sambon köpte en mössa för 39:-.
Vi gick in hett för det alltså.
Hemma var vi tvungna att förbereda oss på att ta emot gäster för kvällen och även om inte tankarna skingrades, så fick vi annat att fokusera på för en stund.

Senare på kvällen när vi blivit ensamma igen, så satte vi oss gemensamt och läste på några adoptionssidor.
Snacka om att människor som redan kämpar halvt ihjäl sig för att skaffa egna barn ska få veta att de lever för att ens kunna bli godkända för adoption. Och skinnade ska de bli dessutom!
Det blev kramkalas och tårar igen när vi insåg att det alltid fanns något krav på nästan alla länder som vi inte motsvarade.
Det huvudsakliga är att vi inte är gifta. Tja, det går ju att lösa.
Jobbigare blev det när man var tvungen att ha varit gifta i två-tre år.
För feta var vi. Och för fattiga. I något land var vi för gamla(!) också.
Och jag har kroniska sjukdomar, det fick man inte heller ha.

Det som gjorde mig mest arg och irriterad, det var att oavsett om vi så var nyss ihopflyttade, smällfeta, dödssjuka, pensionärer eller fattiga som kyrkråttor, så fanns faktiskt eventuellt möjligheten att få adoptera ett äldre barn med särskilda behov eller/och med fysiskt/psykiskt handikapp.
Ett barn med särskilda behov eller handikapp behöver väl definitivt ha friska och välmående föräldrar som har en trygg och stabil grund att stå på!!!

Ja, jag kan förstå att de flesta helst vill adoptera friska bebisar, och att det är svårt att hitta adoptionsfamiljer till äldre och sjuka barn. Men ändå. Det rimmar fel i mina öron!
Tårar igen över dessa stackars barn. Ska vi kanske adoptera ett barn med speciella behov?
Men just det, vi har inte pengar. Det är kört. Tears from heaven.

Nu måste vi sätta hoppet till att det kan finnas några få beredvilliga ägg kvar där inne i reserven.
Och att det där speciella ägget som ska fungera för oss, gör det inom ramen för vad landstinget bjuder på, för annars är det kört igen.

Mina eksem har blivit bättre med kortisonsalvan, men det kvittar liksom nu.

Väntan, längtan, drömmar...

Igår var det Fars Dag.
Vi låg i sängen och småpratade bort morgonen. Sambon som i vanliga fall inte är någon öppen bok, fick ur sig både ett och annat och jag tror att det gjorde gott. Han fick loss några stenar från sitt ok och jag fick äntligen känna lite mer än den där vanliga "vardagstilliten".

Det är mycket väntan, längtan och drömmar.
Vi pratar ofta om barn och framtiden. Eller pratade ska jag kanske skriva, för innan gårdagen har det varit ganska så tyst en tid. Vi går liksom lite på tå och väntar på att fertilitetskliniken ska trycka på en magisk knapp och plötsligt göra oss till föräldrar.
Kanske vi kan gå till posten och få ett glittrigt paket som vår lilla nyfödda ligger och jollrar i?
Kanske kommer Schenker hit lagom till jul och levererar en gullunge?
Eller så kommer självaste Tomten ned genom skorstenen natten till Julafton och lägger en liten krabat under julgranen, som vi sedan finner under stor lycka, medan snön faller utanför fönstren?!

Igår var det Fars Dag.
Jag vågade mig för första gången på att delge tanken till sambon att "förhoppningsvis kanske vi får fira dig på Fars Dag nästa år?"
Han mötte länge min blick innan han öppnade upp och slutligen svarade på min tanke.
"Så tänkte jag redan förra året."

Hjärtsnurp och tårar.
Så fortsatte Fars Dag och vi väntar, längtar och drömmer vidare.

Vi väntar vidare

Nu har vi fått läkartid till fertilitetsmottagningen. Om sex veckor. Drygt. Nästan sju. Eller det kanske är sju?
Orkar nästan inte bry mig längre. Ja, det är en sådan där likgiltig period just nu.

Vet inte riktigt vad det är med folk runt omkring. Tycker att jag har underbara och fina vänner som stöttar och peppar, men så finns det tyvärr några familjemedlemmar som kommer med smått dumma kommentarer.
Kanske försöker de bara vara realistiska, kanske skämtar de som jag gör ibland - lite kallt och hårt.

Men idag reagerade vi båda två ganska starkt när XX ifrågasatte varför det var så viktigt med barn.

"Är det hela världen att få barn då? Det är faktiskt inte allt, livet fortsätter ju oavsett. Måste ni verkligen ha barn? Man kan ju faktiskt vara barnvakt om man nu känner att man så gärna vill ha barn, och då skulle ni nog ångra er!"

Kommentarerna haglade i fem minuter efter att vi äntligen vågat berätta att vi sökt hjälp.
Vi hade väl hoppats på lite stöd, men fick smaka rottingen istället.
Frågorna är så klart befogade. Men det är inte de vi vill höra just nu.
Jag blev ställd och ledsen och kände mig otroligt tacksam när sambon genast tog rodret och rodde oss i land där och då.

Nu står vi tveksamma till om vi verkligen ska berätta vidare?
Vi kanske ska lägga locket på här och nu och kämpa på tillsammans istället?
Men vi kände båda att det nog är bra att berätta för närmsta familjen, för man vet ju inte vad som händer på vägen. Och familjen ska ju stå där i både vått och torrt, i glädje och sorg.
Eller det var vad vi trodde i allafall...  

Skit, skit, skit...

Det är riktigt jobbigt nu. Det är inte så jobbigt att träffa eller se andra gravida eller mammor för tillfället, det är snarare väntan och känslan av att inget händer och att jag inte kan göra något åt det som är otroligt jobbig.

På fertilitetskliniken var de i allafall så snälla att de valde att skicka iväg oss båda på lite blodprover i brist på bättre, medan vi väntar på det där andra. Men sambons blodvärden var allt annat än bra, han hade nästan diabetes och alla värden var jättedåliga! :o
Efter att ha väntat på att få svar på mina, så ringde jag tillslut och fick då bara meddelandet att vi kommer att bli kallade till läkare som ska "diskutera hur vi ska gå tillväga" och även då ge svar på mina blodprov. Jag fick alltså inte veta och det gör mig skitorolig!
Är det så illa på oss båda att vi måste kallas dit, sitta ned, hålla varann i händerna och få skitbesked?

Jag vill ju inte tro det, men det är så det känns.
Sambon måste gå ned minst 20 kg i vikt, helst ganska snabbt, och lägga om sina kostvanor helt och jag, vad gör då jag?
Jag som ätit LCHF i 3,5 år och skött allt exemplarisk och gått ned över 30 kg, vad gör då jag?
I en stor depp-period med skitblodprover, skitväntan, skitoro och annan skit...då släppte alla hämningar och jag åt upp nästan alla kakor och bullar jag kunde hitta här hemma. Och jag grät under hela tiden.
Grät för att jag inte är mamma, grät för att jag inte kan bli gravid, grät för att jag var orolig, grät för att jag åt socker, grät för att jag svek mig själv, grät för ALLT.

Sen grät jag igen när jag vägde mig två dagar senare.
Och jag är fortfarande chockad över mitt eget beteende.

Svart

Nu är det sådär igen.
En sådan där mörk period.

Jag deppar ihop över längtan till att bli mamma och tårarna rinner över så mycket ångest som rör ämnet för tillfället.
Det går i perioder. Ibland är det helt okej, även om det pyr där inne.
Sen finns det tillfällen som rör upp askan till en fullstor eldsvåda och jag gråter, gråter och gråter.
Jag börjar bli rädd för att jag sörjer så mycket över min barnlöshet, att jag inte kommer att gråta en tår om det en dag blir en kronisk sanning (Gud förbjude!).

Det är många runt omkring mig som är gravida nu. Jag är så glad för deras skull!
Oftast känner jag en stor lycka över att träffa mammor eller blivande, men ibland så slår det tillbaka.
Förra veckan var jag på en hälsokväll för Aloe Vera-produkter och träffade där en gravid kvinna.
Det pratades barn en bra stund efter visningen och jag sög åt mig information.
Då gick det bra och jag kände mig, min barnlöshet till trots, delaktig i ämnet.

Idag var jag till en kompis på PartyLite-visning och dit kom även hennes höggravida dotter.
Jag kände ångesten krypa på så fort hon och hennes stora, fina mage uppenbarade sig i dörröppningen.
"Smila på, lite torra skämt om att gå över tiden - helt i enlighet som en barnlös och iskall kvinna, säg att hon är fin och smila lite till..."
Så är så kvällen äntligen över och jag hamnade på knä i skymningen vid pappas gravsten och grät som ett barn i nästan en timme.
Väl hemma, kall och ensam, intog jag duschen och grät lite till.

Hur det har gått på fertilitetskliniken?
Vi har inte fått något 100%-igt svar än, men det ser väl ut som att vi blir tvungna att vänta.
Vilket betyder att det kommer att gå i allafall sex månader till innan vi ens får starta upp.
Hur ska jag orka det här?
Det känns som att hjärtat både stannar, brister och blöder varje gång jag går ned i svackan och det sker ganska ofta.

Vi är två om det, men min älskade sambo är precis som alla karlar, inte speciellt förtjust i att prata om känslor.
Men vi är två i allafall. Det hade kunnat vara värre.
Jag hade kunnat vara ensam.

Startminne eller plåster på såren

Lördag och ännu en vecka gick.
Vi har varit på vårt första besök på fertilitetskliniken och...ja.
Det känns bra på ett sätt. Nu har vi fått stöd i detta, någon att prata med, någon att ställa dumma frågor till. Samtidigt känner jag mig oroad över att lägga över så mycket av mig och av oss på dessa okända människor.
Och jag är rädd.

Rädd för att det, trots alla uppoffringar, inte kommer att lyckas.
Rädd för att kroppen ska sparka bakut, rädd för att det ska vara fel på mig, rädd för att det ska vara fel på sambon.
Men mest är jag rädd för att jag inte har någon kontroll längre, att jag inte bestämmer helt och fullt över mitt liv.

Jag fick tidigt börja bestämma och göra val i livet. Jag hade dåligt med riktlinjer, inga regler och det var ont om guidade turer in i vuxenvärlden.
På gott och ont, men jag saknade ofta att jag inte kunde vända mig hit eller dit för råd, stöd och hjälp. Jag hade behövt den tryggheten.

Nu är det idag och mitt tidigare liv har format mig till en stark person som vet vad jag vill, vad jag tycker och oftast vad jag gör.
Då är det väldigt svårt att bara släppa allt. Lika svårt som det är att acceptera att det inte fungerar.
Förut var problemet att bara den ena i förhållandet ville ha barn. Med det ur världen, så trodde jag väl att nu, nu kommer äntligen min tur!
Efter alla svåra sorger, all jäkla väntan och alla tuffa år, nu träffade jag Prinsen på den vita springaren och nu var tiden inne att gemensamt få barn.
Äntligen skulle Sundinskan få träffa sin efterlängtade och alldeles egna familj!  
Make love not war, and make babies, lots of babies!

Åh herregud så naivt.
Men jag förstod under mötets gång att jag är helt normal. Jag har tänkt precis som alla andra som ska börja försöka göra barn.
Tyvärr får många det kastat i ansiktet under tidens gång när det inte blir något knyte av all denna kärleken.
Precis som jag. Som vi.

Efter mötet köpte jag mig en ny kaffemugg.
Startminne på vår resa eller plåster på såren efter en fruktans tid?
Tiden får utvisa vad den kommer att associeras till.

 Bilden är lånad ifrån Lagerhaus

Efter gott kommer sämre tider

Inför fertilitetsbesöket fick vi då ett tråkigt besked.
Inte enbart tråkigt, det är positivt i sig, men ligger långt fram i tiden.
Ja, jag får sluta där, jag tänker inte skriva ut exakt vad som händer, bara att det skjuter fram vår fertilitetsresa med åtminstone 5-6 månader.
Lång tid för ett längtande 35-årigt par med diverse besvär... :(
Men...om det funkar i slutändan så kanske det är värt att vänta den där lååånga tiden.

Vi ska iväg på mötet ändå, men på helt andra premisser efter det här beskedet. Och det känns tufft.
Hade hoppats på att vi skulle få hjälp bums och basta.
Nu ska man vänta. Igen! Jag blir fasen tokig på detta jäkla väntandet! :(

Mitt i alltihop upptäcker jag att en av mina kära orkidéer har drabbats av någon slags parasit. Ullöss, eller bladlöss som de också kallas, hade angripit. Fick fatt i en vän som förklarade att de var svåra att bli av med och lätt smittade andra blommor.
Läste mig klokare på nätet och det slutade med tre orkidéer i sopen och nu ska resten omplanteras och få nya blompinnar.
Alla blommor hemma ska behandlas med Provadopinnar i förebyggande syfte.
Tre fönster fick en helsanering, gardiner har tvättats, krukor har skrubbats.

Vilket heltidsjobb en snuskig parasit kan ställa till med.
Det mest tråkiga är att ullössen kom från en helt nyinköpt orkidée, så något säger mig att jag inte är ensam om att göra detta(?).
Jag skrev faktiskt ett inlägg till butiken på Facebook igår, berättade att jag köpt en orkidée med ullöss och bad dem bara att titta igenom sina partier (för oftast kan man se ägg i rötterna) för övriga kunders skull, men det inlägget raderade de snabbt, ojoj!
Jaja, det säger väl mer om dem antar jag.

Har i allafall insett att det blir en jobbig tid framöver.
Ullöss eller inte.

Starkare

Jag har hela tiden varit rädd för att alla tappra, misslyckade försök skulle driva oss isär.
Men jag vet nu att vi är starkare än någonsin, det har senaste dagarna bevisat.

Det gör att hela den här kommande tuffa resan känns än mer trygg och säker.
Det är verkligen VI.

Steget är taget

Hamnade oväntat på akuten igår kväll. Infektion i magen och antibiotika.
Tänk att det alltid är något hela tiden... :/

Idag har vi dock tagit det där sista steget över tröskeln och skrivit in oss på fertilitetsutredning.
Det känns bra.
Om tre veckor fick vi en tid för ett första besök och samtal med läkare och sen får vi se vad som händer. Det här är nytt för oss och vi känner väldigt få som gått igenom fertilitetsutredning.
Skriv gärna och berätta om era egna erfarenheter!

Första telefonkontakten kändes dock mycket bra och trygg och vi skulle börja med att få varsin hälsodeklaration hemskickat. Dessa ska vi fylla i och skicka tillbaka innan första besöket.
Våra respektive sjukjournaler från det senaste året (fast för mig skulle det bli för iallafall två år pga mina sjukdomar) skulle skickas efter, och sedan kanske det skulle komma remiss på blodprover innan också, beroende på hur hälsodeklarationerna såg ut.

En början med andra ord.
Jag har nog inte tänkt skriva så utförligt om vår fertilitetsresa framöver, det blir liksom för privat.
Men lite kommer jag nog att delge, vi får se.
Just nu känns tre veckor som väldigt lång tid, men jag hoppas att de går fort.