En lång vecka har nått sitt slut

Det har inte funnits vare sig tid eller ork denna vecka. För att skriva något alltså.
Alla lediga stunder (som inte har varit alltför många) har gått till vila och återhämtning.
Mestadels har veckan varit bra, med några få besvikelser. Men så är ju livet. Upp och ned.

Igår satt jag och tänkte att "nästa vecka blir det lugnare, skönt...".
Så slog jag upp almanackan idag och suckade.
Nej, det blir nog en lika tung vecka igen.

Ska vänta in ett besked som borde komma imorgon måndag, ev. på tisdag.
Rehab på onsdag.
Specialistläkarbesök på torsdag.
Rehab på fredag.
Evenemang på lördag (som jag sett fram emot i flera veckor, så jag hoppas verkligen att jag orkar!).
Handikappridning och kör på söndag.

Puh.
Ska jag orka en tuff vecka till?
Det är tufft och mycket emellanåt, men oftast brukar jag därefter få lite tid att komma till ro på, hämta andan, vila kroppen, vila knoppen, tills nästa gång det blir tufft och körigt.
Ofta orkar jag inte allt som är planerat heller, det blir avbokningar titt som tätt.
Så blev det denna vecka på en grej och så kan även bli nästa vecka. Det återstår att se vad som händer och hur jag mår.

Men snart ska jag ta en tidig kväll och hoppas på att få sova hela natten.
God natt på er!

Efter depp kommer regnet

Gravida kvinnor överallt.
Eller så ser/märker jag dem så mycket lättare nu, bara för att de är i just den situation som jag suktar efter mest.
Men jobbigt är det, när känslorna spökar som värst.

Efter flera dagar i svartaste mörkret så vaknade jag av en annan slags smärta, nämligen den som indikerar att hösten nu faktiskt kommit på riktigt.
Regn och grått väder uppmuntrar kanske inte, men jag behövde ett break ifrån tankarna och känslorna och nu kom lederna och resten av kroppen i fokus istället.
Pest eller kolera?
Det går att diskutera i all oändlighet. Men jag behövde komma tillbaka till verkligheten och se saker i nutid lite och det hjälper definitivt smärta till med.

Vi är nästan i mitten på September och i vår familj är det något med födelsedagar i just den här månaden. Min mamma och två av mina brorsbarn ska hinna fylla år innan det är dags att gå in i Oktober.
Det är de två (utav tre) yngsta brorsbarnen som fyller år, 10 och 8 år minsann.
Åren har gått fort!
Det konstiga med allt är att jag, trots att jag är yngst av oss syskon, alltid trodde att jag var den som skulle få barn först av oss.
Jag var verkligen helt säker på det!
Och nu fyller "minstingen" åtta bast och jag sitter fortfarande barnlös.
Tänk vad livet slår ut annorlunda.

Det bästa med att de fyller just 10 och 8 år, är att jag inte längre behöver gå in i en leksaksaffär eller in på en barnavdelning längre. Just det hade varit otroligt jobbigt för tillfället.
Istället blir det en djuraffär och en spelaffär och det blir helt klart lättare.
Ser ni?
Jag försöker verkligen se det positiva här, inte dåligt för att mig... :)

Tömd

Det har varit en jobbig vinter och en jobbig vår.
Vissa dagar känns det som om allt bara lättar, som om molnen skingras och det finns ett flyt i kroppen.
Men mestadels går energin till att bara ta sig emellan rummen, ta sig till dörren för att släppa ut hundarna, torka mig efter svettiga toalettbesök.

Jag är så trött. Energin tar slut så fort.
Viljan finns, men smärtan slår ut den och orken, det vete tusan vart den har tagit vägen.
Min sjukgymnast har på senare tid börjat oroa sig över detta, för så här års är det liksom "min tid". Det är nu min kropp brukar fungera som bäst. Men inte nu, inte i år.
Kanske var det en så lång och tung vinter att kroppen helt enkelt har svårt att komma ur dalen som jag fastnade i?
Jag vet inte.

Jag har aldrig tidigare haft så många skov på så kort tid som jag har haft det senaste halvåret.
Det gör mig orolig. Jag har ju vant mig vid att tillståndet har varit detsamma ganska länge.
Bättre ibland, sämre ibland, men jag står och går och klarar mig själv hyfsat. Det kanske är lite misär runt omkring mig emellanåt, men det är lugnt. För jag vet att det hade kunnat vara mycket, mycket värre.

Kanske är det oron som tar all energi?
Men det finns mycket som tjuvar av den förstås.
Dåligt med sömn, inga pengar, smärtor dygnet runt i olika grad, ångest för framtiden, oro för att kanske inte kunna arbeta igen, skräck för att aldrig få några barn...det är nog ett helt paket.

Jag är så trött, jag vill bara sova. Men jag kan inte/får inte.
Hjärnan är helt tom och det kryper olustigt i kroppen. Men mest gör den ont.

En "sådan" dag

Den började med att jag trampade i en stor hundspya som låg utfläkt över fyra trappsteg - i trappen.
Kombinera ihop trapptork av söligt klet som luktar skunk med reumatism och morgonstelhet.
Har du svårt att se det framför dig så kan jag berätta att kombinationen är svårslagen!

Någon timme senare får jag en jobbigt besked. Jag har väntat på svar sedan i måndags och idag fick jag alltså ett negativt svar.
Psykbryt deluxe och tårflöden över det normala rådde ända in på eftermiddagstimmarna, innan jag somnade under ett stort duntäcke i soffan.

Tre timmar senare.
Sitter här och funderar på vad livet vill mig egentligen?
Vad är det för vits med allt elände?
Och varför är det så svårt att få hjälp inom sjukvården idag?

Inga svar. Hittar inte ens någon mening med kaffet denna dag.
Imorgon hoppas jag på en bättre.

Lite trångt och lite fyrkantigt

Har mycket tankar i huvudet, men inte varken tid eller ork nog för att plita ner dem för tillfället.
Just nu levs livet lite trångt och aningens fyrkantigt med flyttlådor över högt och lågt.
Inte trodde jag att mina böcker skulle sluka sex stora flyttkartonger inte! Men det gjorde de. Och DVD-filmerna fick till slut plats i tre lika stora lådor.
Och en låda full med gamla fotografier. Det låter inte mycket med en låda, men tänk er en jättestor flyttlåda fullastad med foton.
Inte insatta i album, utan löst eller i sådana där kuvert som de skickar ut dem i när man framkallat dem.
Men det är inte alla foton, jag har på ett ställe till som ska packas ned.

Sambon är sjuk, snacka om att välja fel tidpunkt. Och så jag med mina onda leder som inte orkar så mycket.
Om precis en vecka ska vi vara utflyttade och utstädade. Jag har ingen aning om hur det ska gå till?!
Måtte någon däruppe stoppa i sambon förfriskningsstoft och - för åtminstone en vecka, ge dygnet 72 timmar.

Nu är det tungt

Nu känns det inte alls bra i kroppen.
En dryg veckas plockande och rensande utav kläder och diverse sätter snabbt sina spår även i en frisk kropp. Min är inte bara klen och värker, den är fullkomligt orkeslös. 15 minuters sittande på knä, sorterandes kläder, sätter sig i lederna i flera dagar efteråt.

Idag tog musten bara slut. Jag kände flera gånger att jag nästan somnade stående. Ögonen gled igen och huvudet tappade fram, var tvungen att raskt sätta mig ner ifall jag skulle ramla.
Jag sa till sambon, "nu får du faktiskt ursäkta men jag måste få lägga mig ned lite, jag orkar inte mer just nu".
Direkt jag intagit soffan slog ögonen igen, och det kändes som om jag gick i ide.

Vaknar av att sambon varnar om att svärföräldrarna är här för att hjälpa honom att bära. Gick i dvala resten av kvällen, försökte känna efter om det verkligen var eftermiddag, kväll eller kanske dag. Huvudet bara snurrade och kroppen ville bara lägga sig igen.
Det var riktigt otäckt, samtidigt så vill jag ju så gärna försöka.
Gick därför runt med en fuktig dammtrasa under den timmen som de var här, men gick just bara runt och kände mig allmänt i vägen och bortkommen.

Men det är ju inte så långt kvar nu.
Förvisso ska allt packas upp och möbleras på det nya stället, men det är ju ingen panik. Vi har gott om tid på oss att göra i ordning, bara vi får med oss allt.
Men det är jäkligt tungt nu alltså...