~ MYSAN ~
1998-2013
Visar inlägg med etikett mysan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett mysan. Visa alla inlägg
fredag 22 mars 2013
onsdag 14 november 2012
På begäran
Jo då, flickorna finns kvar, lever och frodas och gör mig gott!
Tequila
Tequila
Mys i soffan! Cheyenne, Mysan & Tequila
Sfinxvarning i trädgården i våras. Cheyenne & Tequila
Mysan, Tequila & Cheyenne
Tequila & Cheyenne
söndag 21 oktober 2012
Kattfan!
Från ett I-landsproblem till ett annat. Problematiken växer.
Mysan (Kattfan) vill verkligen inte äta det nya fodret! *slitermitthår*
Jag som inte vill truga med djuren, körde in på "honbordeblihungrigsnart-metoden", troligen helt enligt Anna Wahlgrens erkända barnböcker(?).
Men efter två dygn, där kattfan bara försöker slinka in till de andra katternas mat, och jag tålmodigt flyttar henne till mirakelmaten, fick så kattfan nog och pinkade in hela vardagsrumsmattan under natten. Något som jag inte märkte direkt, så trägolvet därunder sög till sig bra vill jag lova.
Ungefär där gick jag ifrån bekymrad husmor till något med aningen mer vilt i blicken.
Jag börjar helt allvarligt fundera på om inte odjuret är självmordsbenäget?
Katter protesterar ofta för väldigt lite saker, men det känns ovanligt för just Mysan (som äter allt och ingenting dygnet runt i vanliga fall) när det kommer till att inte äta.
De andra katterna vill ju hemskt gärna käka upp hennes mirakelmat, så då kan den väl inte smaka så illa kan man tycka.
Är det kanske för sent? Eller känner hon av min stress i att jag så gärna vill få det att fungera?
Hoppas på det sista.
Inte för att jag vet hur det ska avhjälpas, för nu behöver jag fråga plånboken om en ny vardagsrumsmatta också, och det blir ingen rolig historia.
Mysan (Kattfan) vill verkligen inte äta det nya fodret! *slitermitthår*
Jag som inte vill truga med djuren, körde in på "honbordeblihungrigsnart-metoden", troligen helt enligt Anna Wahlgrens erkända barnböcker(?).
Men efter två dygn, där kattfan bara försöker slinka in till de andra katternas mat, och jag tålmodigt flyttar henne till mirakelmaten, fick så kattfan nog och pinkade in hela vardagsrumsmattan under natten. Något som jag inte märkte direkt, så trägolvet därunder sög till sig bra vill jag lova.
Ungefär där gick jag ifrån bekymrad husmor till något med aningen mer vilt i blicken.
Jag börjar helt allvarligt fundera på om inte odjuret är självmordsbenäget?
Katter protesterar ofta för väldigt lite saker, men det känns ovanligt för just Mysan (som äter allt och ingenting dygnet runt i vanliga fall) när det kommer till att inte äta.
De andra katterna vill ju hemskt gärna käka upp hennes mirakelmat, så då kan den väl inte smaka så illa kan man tycka.
Är det kanske för sent? Eller känner hon av min stress i att jag så gärna vill få det att fungera?
Hoppas på det sista.
Inte för att jag vet hur det ska avhjälpas, för nu behöver jag fråga plånboken om en ny vardagsrumsmatta också, och det blir ingen rolig historia.
lördag 20 oktober 2012
Det lät så enkelt...
...bara ge katten det här fodret enbart.
Jag tänkte nog aldrig på att alla mina katter äter samma mat, på samma ställe, med fri tillgång dygnet runt, och har så gjort sedan urminnes tider.
I början kändes det så enkelt att bara separera Mysan från de andra, men hon springer ju självklart till det stället hon är van att få mat. Och de andra katterna är superintresserade av Mysans nya dunderfoder och försöker äta upp det så fort jag lämnar rummet.
Precis som med en del annat här i livet, krävs ändrade rutiner och kontinuitet.
Som det ser ut nu, så får vi helt enkelt försöka utfodra katterna på regelbundna tider i fortsättningen, de tre andra för sig och Mysan i ett annat rum. Men då oroar jag mig för Kennedy, för hon vill bara äta när hon är ensam, för Rufus är lite tuff emot henne vid maten. :/
Det lät så enkelt, så simpelt...
Jag oroade mig för kostnaden, men nu vet jag vart det största problemet kommer att äga rum. *suck*
Jag tänkte nog aldrig på att alla mina katter äter samma mat, på samma ställe, med fri tillgång dygnet runt, och har så gjort sedan urminnes tider.
I början kändes det så enkelt att bara separera Mysan från de andra, men hon springer ju självklart till det stället hon är van att få mat. Och de andra katterna är superintresserade av Mysans nya dunderfoder och försöker äta upp det så fort jag lämnar rummet.
Precis som med en del annat här i livet, krävs ändrade rutiner och kontinuitet.
Som det ser ut nu, så får vi helt enkelt försöka utfodra katterna på regelbundna tider i fortsättningen, de tre andra för sig och Mysan i ett annat rum. Men då oroar jag mig för Kennedy, för hon vill bara äta när hon är ensam, för Rufus är lite tuff emot henne vid maten. :/
Det lät så enkelt, så simpelt...
Jag oroade mig för kostnaden, men nu vet jag vart det största problemet kommer att äga rum. *suck*
fredag 19 oktober 2012
Frist
Jag skulle ha blivit med tre katter idag, istället för fyra.
Men någon eller något ville annorlunda!
När jag pratade med veterinären på förmiddagen och vi bestämde tid till eftermiddagen, så frågade hon varför jag skulle ta bort min katt.
Och jag svarade sorgset att det var för att jag inte hade råd med vare sig operation eller livstidsmedicinering och att det var det sista jag kunde göra för att hon inte skulle lida.
Hon frågade då om jag inte visste att det fanns ett helt nytt foder, specifikt just för min katts sjukdom(?).
Och där tog dagen sin vändning ifrån sorg och tårar och väldigt tungt, till något som kanske kunde bli bra.
Det nya fodret är dyrt och om det går bra, så behöver hon äta det resten av livet.
Men tänk om det funkar?
Vad är de där extra kronorna varje månad, emot 24 timmar oklanderlig kärlek?
Mysan är bara 14,5 år och det är ingen ålder på en katt.
Tänk om det här nya fodret fungerar och hon får 5 år till? Om jag får fem år till?
Det var ingen tvekan, vi gör ett försök och håller tummarna!
Men någon eller något ville annorlunda!
När jag pratade med veterinären på förmiddagen och vi bestämde tid till eftermiddagen, så frågade hon varför jag skulle ta bort min katt.
Och jag svarade sorgset att det var för att jag inte hade råd med vare sig operation eller livstidsmedicinering och att det var det sista jag kunde göra för att hon inte skulle lida.
Hon frågade då om jag inte visste att det fanns ett helt nytt foder, specifikt just för min katts sjukdom(?).
Och där tog dagen sin vändning ifrån sorg och tårar och väldigt tungt, till något som kanske kunde bli bra.
Det nya fodret är dyrt och om det går bra, så behöver hon äta det resten av livet.
Men tänk om det funkar?
Vad är de där extra kronorna varje månad, emot 24 timmar oklanderlig kärlek?
Mysan är bara 14,5 år och det är ingen ålder på en katt.
Tänk om det här nya fodret fungerar och hon får 5 år till? Om jag får fem år till?
Det var ingen tvekan, vi gör ett försök och håller tummarna!
måndag 15 oktober 2012
På fredag...
...stannar klockorna.
Och mina känslor för den stunden gå omöjligt att beskriva i ord för tillfället.
Och mina känslor för den stunden gå omöjligt att beskriva i ord för tillfället.
söndag 14 oktober 2012
Nu är tyvärr tiden inne
Det är dags. Jag bara insåg det idag. Jag har skjutit upp det hela hösten, för jag har hellre velat blunda. Men nu kan jag inte blunda längre. Jag måste få det gjort.
Imorgon måste jag ringa veterinären ang. lilla Mysan.
Jag fick veta redan för snart ett år sedan att hon har fel på sin sköldkörtel.
Jag har dessvärre inte råd att bekosta en operation eller behandla med livslång medicin. Veterinären sa då att det inte var någon panik, hon led inte. Men så fort pälsen började se ful ut och om hon bara fortsatte att tappa vikt, då var det dags.
Hon tar inte upp någon näring alls längre, är konstant hungrig och är snart bara skinn och ben. Nu har pälsen börjat pälsen tappa sin fina blankhet, så nu är det inte längre läge att skjuta upp den vägen vi alla ska vandra.
Det är dags för min älskade katt att få somna in.
Imorgon måste jag ringa veterinären ang. lilla Mysan.
Jag fick veta redan för snart ett år sedan att hon har fel på sin sköldkörtel.
Jag har dessvärre inte råd att bekosta en operation eller behandla med livslång medicin. Veterinären sa då att det inte var någon panik, hon led inte. Men så fort pälsen började se ful ut och om hon bara fortsatte att tappa vikt, då var det dags.
Hon tar inte upp någon näring alls längre, är konstant hungrig och är snart bara skinn och ben. Nu har pälsen börjat pälsen tappa sin fina blankhet, så nu är det inte längre läge att skjuta upp den vägen vi alla ska vandra.
Det är dags för min älskade katt att få somna in.
fredag 18 maj 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)