Restskatt

Behöver jag säga mer? :(

För er som har svårt att hålla isär restskatt och kvarskatt, så kan jag berätta att restskatt är den dåliga varianten. Den som säger att man har skattat för lite och måste skatta mer. Den som gör att man [borde] skämmas lite över sig själv.
I det här fallet är det inte mitt fel, men jag får suga på den sura karamellen i slutändan i allafall.

Fåglarna kvittrar och solen skiner klar.
I sommar får Sundinska gå med rumpan bar.

Nu lugnar vi ner oss lite va?

Tänk att när jag skriver något, då ska det bli rabalder...jag får nog sluta skriva snart.

Tycker inte om det där när folk blir ilskna och arga, det gör mig ledsen och jag vill helst krypa ner i något svart hål och dra en skyddsmur runt mig.

Jag är nog en sådan där överkänslig människa. På gott och ont.
Mitt hjärta blöder för så mycket, men tyvärr skadas det väldigt lätt. Och minnena som aldrig går bort gör inte saken lättare.

För länge, längesen såg jag ett program om hur seriemördare ofta är som barn eller hur de börjar sin "karriär".
Det gick bra att se tills de visade en rekonstruerad scen där en 14-årig pojke sköt prick med ett luftgevär på en liten hundvalp som satt fastbunden på en trädgård. Det hela slutade med att han hällde bensin på den och tände eld.
Usch, nu rinner tårarna, det var så himla fruktansvärt! Jag blev så chockad, jag kom mig inte för att byta kanal innan det var för sent.
Det är säkert 20 år sedan, men jag kan se det framför fortfarande och jag mår så dåligt, det gör så ont i hjärtat! :(

Likadant när barn far illa.
Jag minns grannbarnen där jag bodde när jag var yngre. De gick runt, runt i skogen i knappt några kläder, men de ville hellre gå där bland gran och tall än att gå hem.
Det gjorde så ont att se dem.
Ibland stannade jag med bilen eller cykeln eller hästen, vilket fordon jag då var ute med för stunden, men då sprang de alltid.
Kanske de var rädda att jag ville ta med dem hem?
Egentligen ville jag bara fråga hur de mådde, om de ville ha hjälp, om de var hungriga om de ville ha lite kläder... Men så nära kom jag aldrig.
Men det skar alltid så i själen och i hjärtat när jag såg dem.

Jag har alltid mått dåligt när folk blir arga eller skriker.
Jag lägger mig direkt i ett bråk, jag vill INTE bråka. Men jag försöker gärna prata om jag orkar, är nog en liten diplomat som alltid vill ställa saker och ting till rätta.

Jag vet att jag emellanåt skriver saker som irriterar andra.
Men det måste få vara okej att jag skriver ner min åsikt, mina känslor och mitt liv på min blogg?
Jag respekterar att andra tycker och tänker olika, jag accepterar att andra har olika uppfattningar, åsikter, tro, politisk inriktning osv.
Jag måste få skriva ned, och av mig det som irriterar och skapar obehag hos mig, det är mitt enda sätt att få ur det för tillfället.

Om ni inte gillar det ni läser, så snälla rara, läs då inte mer. 
Om jag faller i dålig jord pga det jag skriver, så är det helt okej. Jag vet att man inte kan gilla alla.
Men om ni vill ta upp en diskussionen om något jag skriver, ta den då direkt med mig än att sitta och skriva anonyma kommentarer.
Jag diskuterar mer än gärna lugnt och sansat över en kopp kaffe i godan ro.

Och eftersom jag inte är långsint, så har jag redan - som Kungen sa - vänt blad.

Jag har valt att ta bort alla kommentarer ifrån nedanstående inlägg. 
Detta för att visa att jag bara ville skriva ned vad som tyngde mig utav händelsen, utan att på något sätt kräva uppmärksamhet eller något annat löjligt. Det är bara mina tankar och känslor som måste få flöda lite fritt.
Jag tackar dock ödmjukast för all positiv feedback.

Sluta ät upp mina kläder!

Hallå där, ser jag rik ut?
Nej inte direkt, men definitivt inte om jag ska behöva gå runt i trasiga paltor också. Sluta ät upp mina kläder!

Tips på hur man gör sig av med/utrotar/skrämmer KLÄDMAL på flykt mottages vänligt med bestämt!

Bakslag på bakslag

Vad jobbigt det är när man bara behöver få ur sig saker, men allt är för privat för att skriva. Eller ens för att ta upp med en nära vän...

Känns som att det bara är bakslag hela tiden.
Är det inte ekonomi, så är lederna sämre. Är inte lederna sämre, så får man tråkig post och om tråkig post uteblir, då ringer det någon jäkel och gör livet sådär surt att man bara sitter och gråter resten av dagen.

Lite privat får det nog bli nu.
Jag fick veta ganska nyligen att även om mina cystor håller sig något sånär i schack efter förra årets hormonbehandling, så är det andra saker som uppstått. Eller uteblir snarare.
Jag är ingen expert på den kvinnliga anatomin, men jag har väl hela tiden tänkt att så länge "allt funkar", så hänger väl resten med också..?

Jag hade fel. (nu blir det jobbigt, läs inte vidare om du inte vill veta privata kvinnosaker!)




Tydligen kan man ha mens utan att ha ägglossning, likaväl som att man kan ha ägglossning utan att ha mens.
Jag hör till den första kategorin.
Under mitt år hos specialist på gyn, så har de inte sett en enda ägglossning. Eller före, inte efter heller för den delen. De har vetat hela tiden, men väljer att berätta först efter nära på ett år.
Är det schyst?

Inte heller har de gjort några forskningar i varför, bara konstaterat. De har, så som läkaren sa, "behandlat cystor och tillståndet runt det".
I och med att jag tagit hormoner, så har jag ofta med jämna mellanrum lämnat blodprover och visat upp mitt ärriga innandöme i den "roliga stolen". Och ingen gång på någon kontroll eller något prov har jag visat tendens till ägglossning under det gångna året.

Så om jag uppvisat ett skumt beteende under våren...så vet ni varför.
Psykbryt deluxe gånger 4000.
Och detta är ändå bara som en liten fis i rymden om man ska se över det stora hela.

Motgång är definitivt mitt andra namn.
Och hur var det med den där jäkla meningen med det däringa jäkla livet?!

Ja men såklart..!

"Åderlåtning" funkar ganska bra.
Jag är fortfarande lite smått förkyld, men kämpar på.

Jag var så glad över denna dagen, för jag ska på födelsedagskalas och lederna har verkat mått så bra på sistone, förkylning och sömnlöshet till trots.
Kände dock lite stickningar under gårdagen som brukar betyda att det kommer att hända något, men de var inte värre i morse.

För en timme sen bara small det till, mina leder fullkomligen skriker och jag sitter och försöker tänka positivt, ta det kallt och inte gråta, inte gråta...det är "bara" smärta, inget farligt...
Den här kognitiva skiten funkar ibland, men inte nu.
Jag inser också att jag aldrig kommer iväg på fest om jag inte trycker morfin pronto.
Och med morfin i kroppen - ingen alkohol. Med den här värken - ingen långdragen fest.

Fasen också!
Jag skulle ju sova över, vi skulle fnissandes pimpla vin i pyjamas när de andra gästerna åkt hem och vi skulle ha roligt och ta igen en massa tid som gått förlorad de senaste åren.
Nu grinar jag bara för att inget blir som det var tänkt och för att jag såg fram så mycket emot den här kvällen.

Visst, jag kommer väl iväg, och jag får säkert roligt ändå, men jäkla skitoväder.
Jäkla, jäkla skitsnö!
Inte gråta, inte gråta, det är "bara" smärta, inget farligt...