Ny vecka i den här tiden

Förra veckan var det årliga hästveckan som jag alltid försöker besöka och ta lite bilder på.
Då kameran tillhör exet, så är jag väldigt glad över att jag får låna den varje år så att jag kan göra just detta - fotografera alla fina hästar och dess ryttare.
Jag är otroligt tacksam för det!

Men nu är det ny vecka och jag har gått från hästar till barn.
Nu har vi brorsonen här nästan hela veckan och jag hoppas att vädret inte sviktar. Han älskar nämligen att bada och jag är inte heller någon badkruka.
Soligt och vackert, då vet vi vad vi ska göra. Regn och rusk - då blir det lite drygt.

Tycker att det är så himla skönt med brorsonen på det vis att han tycker om att vara ute och göra saker. Sparka boll, gå ut med hundarna, tvätta bilen, bada, hitta på hyss... :)
Alldeles för många barn sitter framför diverse skärmar och avskärmar sig och det tycker jag bara är så ledsamt och tråkigt.
Det kan säkert vara praktiskt att sätta på en film då och då när tiden eller orken inte räcker till, det har jag full förståelse för.
Men jag ser och träffar många barn som bara sitter framför TV:n, datorn, mobilen, iPad, iPod osv.
Totalt distansierade från omvärlden och väldigt asociala. Det gör mig ganska ledsen.

Världen för barnen ser ju dock inte ut som den gjorde för min generation, vi hade bara en TV med först två, sedan tre kanaler.
Och ibland när vi slog på stort, så åkte vi till lokala macken och hyrde en "videobox"(VHS-spelare) och en eller två filmer.
Sedan satt vi hela familjen samlade under stor andakt och tittade på dessa filmer. Man kan väl säga att det var familjetid om något. Och väldigt speciella ögonblick.

Först på 90-talet skaffade vi oss en alldeles egen VHS-spelare och det var stort vill jag minnas. Kanske gick den lite varm i början, men sedan återgick vardagen ganska fort till att leka, cykla, rida, vara med kompisar osv.

På min 19-årsdag fick jag överta min brors första mobiltelefon, jag fick den med ett eget telefonnummer och abonnemang och det kändes sjukt häftigt.
Det var begagnad, stor och tung och jag glömde den hemma mestadels, men jag hade en mobiltelefon. Det ni!




Sedan vill jag minnas att den tekniska utvecklingen rullade på ganska fort.
Min allra första dator skaffade jag på en evighetslång avbetalning när jag hade fyllt 21.
Det var den mest otympligaste datorn i världen och jag tror att bara tjock-TV:n vägde mer i hushållet.
Det kunde ta en timme att komma ut på internet ibland och om jag ska jämföra med internet idag, så var det högst tålamodskrävande att sitta där och försöka hitta ut i etern och resten av cybervärlden.
Men det tyckte jag inte då! Det var nytt, spännande och intressant.
Det som idag skulle gett mig huvudvärk på fem minuter, fick mer än gärna ta sin lilla tid just då.

Då. Nu.
Stora skillnader.
Idag ska allt gå fort, det ska vara datoriserat och automatiserat.
Inte undra på att barnen idag har annorlunda dagar, annorlunda rutiner.
Jag säger inte att det var bättre förr...eller gör jag det?
Jo, på många sätt så var det faktiskt bättre förr.
Man träffade sina vänner och pratade, istället för att läsa och se bilder om deras liv i statusar på internet.
Man skrev personligt och utlämnande i riktiga dagböcker som man låste med hänglås och gömde, istället för att lämna ut sig själv och sitt liv i en opersonlig blogg - på internet.
Man ringde till folk när man ville dem något och man skickade julkort, påskkort och inbjudningar via brev som man fick hämta i brevlådan - den riktiga brevlådan!

Kan ju rabbla saker som var bättre förr i en evighet, men det har jag inte tid med.
Jag, sambon och brorsonen ska inta frukost i friska luften, ute på trappen. :)

Från vårsol till regn och vintervindar

Innan Valborg osade grillröken tätt här ute på landet.
Jag läste om kokosolja och bikini på balkongen på Facebook och folk delade hejvilt bilder på vårblommor, solsken, svalor och segelbåtar i bloggar och annat på nätet.

Så kom Valborg, med piskande isvindar, ösregn och på många håll även snö...och sedan dess har våren gått i ide.
Det har regnat vareviga dag. Det är mellan +1-6 grader "varmt" ute och det blåser svinkallt.

Helt plötsligt står jag ute på trappen i vinterjacka och mössa och tittar på hundarna som försöker hitta en plats i lä att göra morgonkiss på i trädgården. Samtidigt funderar jag på om jag inte ska ta fram långkalsongerna igen.
För några veckor sedan intog vi frukost på samma trapp, sittandes i shorts och linne och med solglasögon på!

Sjöngs våren in för dåligt?
Blidkas vi till ödmjukhet?
Är istiden nära?

Frågorna är många och medan regnet strilar vidare ned i en strid ström, så tar jag dagens andra kopp kaffe framför kaminen.

Trevlig Valborg!

Idag har jag fått en ny antibiotika, för den första verkade för dåligt. Förhoppningsvis så blir det bättre nu.

Så den här Valborgskvällen blir det som mest en brasa hemma i kaminen att titta på.
Inte för att det gör så mycket, för det har åskat en massa och nu ösregnar det.
Hemma blir alldeles utmärkt ikväll det!

Trevlig Valborg!

April, april

Aprilväder. Detta kända, men mycket otacksamma fenomen.
Idag gråter många vars vårkänslor redan poppat upp till ytan. Och flyttfåglarna som gillar varmt och skönt, de sitter nog och trycker någonstans med huvudet under sina vingar.

Det snöar ju inte i allafall. Alltid något!
Men regnet ÖSER ned och har så gjort hela dagen. Inte ens mina vädertåliga lapphundar vill gå ut.

Jag MÅSTE in till sjukhuset om några timmar.
Mina leder och min kropp skriker och jag har i omgångar tvingat upp den sargade kroppen för att försöka jaga igång musklerna. Det går inget vidare.

"Men ring och be och få en ny tid då."

Det hade jag mer än gärna gjort idag, men specialistläkartider är mycket svåra att få och idag är ett viktigt möte.
Som sköterskan som bokade in mig sa i luren: "avbokar gör du bara om du ligger för döden."
Ligger jag för döden?
Många gånger med den här kroppen så har det känts som det. Men jag vet av erfarenhet att jag faktiskt inte gör det. Dör alltså.
Så nej, hur illa och jäkligt det än känns idag, så ligger jag inte för döden. Jag kommer definitivt att överleva.

Så här skriver jag tappert på så gott det går och kommer att kämpa mig iväg med färdtjänsten sen när klockan närmar sig.
Har jag tur så spricker det upp! (ironi)

Lång dag innan den längsta

Puh..!
Vilken lång det har varit! Eller är. Det är ju fortfarande torsdag.
Det har handlats och städats och bakats och lagats. Jag har stått så mycket att det känns som att ryggen är på väg att gå av.
Sambon har gjort det mesta, det ska jag erkänna. Men jag har varit med hela tiden. Det känns så här efteråt.

Imorgon är det Midsommarafton. Mina händer och fötter värker, så det blir nog lite regn. Sen om det blir på ena halvan, andra halvan eller över hela dagen, det återstår att se.

Jag oroar mig mest över att jag ska bli så dålig att jag inte orkar bli med på något av de två firanden som står i kalendern.
Kl. 12.00 i hembyn med de gamla grannarna, och kl. 19.00 i ett samhälle utanför stora staden med sambons kompisar och deras respektive.
Måtte det bli bra väder! Men den är ju en klassiker med skurar på Midsommar.

Jag hoppas att det blir godtagbart för lederna dock.
Smärta kan jag ta, i viss mån. Men den är inte roligt att sitta hemifrån, med folk man inte känner så bra och bara önska att någon högg av fötterna. Eller händerna. Eller att någon kom med en stor spruta morfin och tryckte in i första bästa ven.
Så vill jag inte ha det imorgon.

Jag vill fira Midsommar med min kärlek och med goda vänner och jag vill göra det i solsken och en varm bris.
Jag tror att fler vill detsamma som jag. :)

Dagens ogilla-bild

:/

Idag var ingen bra dag.
Jag fick lite saker gjort trots väder och värk, men det spelar ju ingen roll hur kroppen mår eller vädret är när det skär i hjärtat.

Sommarbölja

Som ni förstår så har jag tagit fasta på det vackra vädret och struntat fullkomligt i allt vad datorer heter.
Men också för att datorn har varit på en liten rensning och fått en dödsdom(!) under veckan. Är det inte det ena, så är det det andra brukar det heta, men här har det varit både en och två saker alltså.

I onsdags så var det den varmaste majdagen i Karlstad sedan 1941!
I torsdags kändes det dock ännu varmare, men jag har inte hört om det blev den varmaste majdagen istället.

Nu har det hunnit blivit lördag och värmen består.
Det står korsdrag här hemma både uppe och nere. Markiser och hissgardiner används flitigt.
Hundarna trugar efter sina kylhalsband direkt på morgonen och jag får vissa dagar tvinga i mig det varma kaffet. Imorgon ska jag nog göra en stor islatte istället!

Mina leder njuter av värmen.
Jag har heller inte ont av värme, utan mår väldigt bra i sinnet just nu faktiskt.
Dock håller FFH i sig och det är väl också värmens förtjänst... Inget gott som inte har något ont med sig!

Ikväll ska jag iväg och grilla hos någons mamma.
Det ni! ;)

Aprilvädret knäcker

Jag orkar snart inte med det här längre!
Vädret som bara ändrar för varje timme. Lederna skriker, kroppen hänger inte med och jag blir så trött.
Att jag intar full dos morfin gör mig avtrubbad och jag går runt som en zombie i lightversion här hemma eller om jag åker någonstans.

Jag lyckades avhålla mig från just morfin i onsdags när jag skulle träffa barn, för då ville jag vara "klar". Inte förrän jag kom hem dukade jag under med en liten "mår-finare" och några Pamol.
Men igår till körövningen så var det oundvikligt. Det gjorde så jäkla ont.
Jag funderade större delen av dagen på att ringa återbud, men ville göra ett försök ändå.

Jag preparerade och väntade på verkan under övningens gång, men det gjorde bara ont och jag orkade inte koncentrera mig. All fokus rann ur huvudet och flera gånger hörde jag inte ens vad körledaren sa eller spelade. Allt bara flöt ihop och jag fick ångest för att jag inte klarade min stämma.
Först i bilen på hemvägen lossnade det lite, men då blev jag istället så där "rusflamsig" och så här i efterhand så minns jag inte vad jag sa under färden heller.
Måtte jag inte ha skrämt slag på min underbart snälla chaufför Ann och tjejerna...

Jag vaknade av att det knackade på dörren tidigt i morse, eller snarare - hundarna väckte mig då det knackade på dörren i morse.
Men jag kunde inte ens röra benen över sängkanten. Så försökte jag resa överkroppen och sätta mig upp, men det gick inte heller.
Inte en enda förgrening emellan hjärnan och resten av kroppen ville fungera, och även om det händer då och då så blev det så jobbigt i morse.
För tänk om den där stackaren som stod och knackade (ganska länge dessutom) trodde att jag bara illvilligt vägrade att öppna? Kanske stod och gluttade i smyg i något fönster och bara gömde mig?

Så hörde jag efter en bra stund en bil åka iväg och pressen släppte lite.
Fyra timmar senare lyckades jag krypa ned för trappen på alla fyra baklänges och, i sittande ställning, släppa ut hundarna i det där jäkla pissvädret som bara ställer till problem.
Aprilvädret fullkomligt knäcker mig.

Ja men såklart..!

"Åderlåtning" funkar ganska bra.
Jag är fortfarande lite smått förkyld, men kämpar på.

Jag var så glad över denna dagen, för jag ska på födelsedagskalas och lederna har verkat mått så bra på sistone, förkylning och sömnlöshet till trots.
Kände dock lite stickningar under gårdagen som brukar betyda att det kommer att hända något, men de var inte värre i morse.

För en timme sen bara small det till, mina leder fullkomligen skriker och jag sitter och försöker tänka positivt, ta det kallt och inte gråta, inte gråta...det är "bara" smärta, inget farligt...
Den här kognitiva skiten funkar ibland, men inte nu.
Jag inser också att jag aldrig kommer iväg på fest om jag inte trycker morfin pronto.
Och med morfin i kroppen - ingen alkohol. Med den här värken - ingen långdragen fest.

Fasen också!
Jag skulle ju sova över, vi skulle fnissandes pimpla vin i pyjamas när de andra gästerna åkt hem och vi skulle ha roligt och ta igen en massa tid som gått förlorad de senaste åren.
Nu grinar jag bara för att inget blir som det var tänkt och för att jag såg fram så mycket emot den här kvällen.

Visst, jag kommer väl iväg, och jag får säkert roligt ändå, men jäkla skitoväder.
Jäkla, jäkla skitsnö!
Inte gråta, inte gråta, det är "bara" smärta, inget farligt...

Illa, jag mår...

Har haft några jobbiga dagar. Det har varit väldigt hög luftfuktighet och idag blev det lite kallare.
Kroppen känns inte riktigt som den brukar.
Den värker förstås, men inte sådär som den brukar. Dras med ständig värk i korsryggen utöver all den andra smärtan.
Tycker att värken har blivit betydligt värre i händerna sista veckorna, men de fungerar hyfsat trots allt. Annars så brukar värk i händerna ta ut en svullnad som gör mig stel och otymplig. De är varma som satan och värker därefter, men jag är inte så svullen, inte så stel. Det är lite udda faktiskt.

Till råga på allt så har jag börjat må skit på Tradolanet, som annars är en sista utväg att knapra i sig full dos utav när allt bara gör ont.
Jag mår illa något så ini..!
Efter att ha knaprat full dos både tisdag, onsdag och även idag, så mår jag alltså inget vidare på fler än ett sätt. Det bästa är att jag faktiskt har fått sova, ganska mycket dessutom.
Det är lättare att sova sig igenom skiten än att behöva känna varenda liten grej som händer.
Imorgon hoppas jag på en bättre dag, men eftersom det värker ganska bra fortfarande, så tror jag inte att det kommer att bli så.

Trots att allt är helvete, så fick jag mig trots smärta, illamående och extremsömn ett riktigt gott skratt när ena katten gjorde mig uppmärksam på att han ville komma in lite.
Genom att hoppa jämfotahopp från altangolvet och upp i fönsterhöjd under några minuter fick jag så syn på honom.
Det såg helt sjukt kul ut och skrattet hittade ut för en stund i smärtmörkret.

Tisdagstipset

Idag ska jag vara lite blasé. Jag ska länka till tipset.
Regn och rusk har det ju absolut varit gott om på sistone, åtminstone här i "Svealand" där en annan hör hemma.
Tromber som har slagit sönder kyrkogårdar, översvämningar, nederbörd i överflöd och annat diverse har varit på tapeten de senaste veckorna.

Och nu läser jag allt som oftast statusuppdateringar som lyder:

"Detta eviga regnade...*SUCK*"

"Vad göra när man inte kan gå ut utan att bli dränkt?"

"Ingen el, inget vatten - eller jo, massor med vatten som vräker ner från himlen!"

"Hela semestern förstörd av det här jävla skitvädret.."

osv...

I Aftonbladet igår berättade "stjärnorna" om vad de gör när det är dåligt väder.
Här får ni ta del av det.
Kanske att ni hittar dagens tips någonstans där :)

En dag med förväntningar

Solen skiner på blå himmel. Det blåser lite fortfarande, men inte så hysteriskt som de föregående dagarna.
Idag pyr hela huset av förväntningar.
Jag ser fram emot att sambon ska vakna så vi kan göra rent ute på altanen. Sen ska utemöblerna få luftas, spolas av, torka och inta sina platser på den rengjorda altanen.

Hundarna känner av mina planer och tankar, känner av att lilla mamsen inte har sin bästa av dagar, men inte den sämsta heller. Känner att hon ser fram emot något, känner av solen i lilla tants hjärta. Så de springer fram och åter, vill ut och sedan snart in och vet inte riktigt vilket ben de ska stå på.

Men är det någon i detta hus i dag som har förväntningar, så är det våra fyra katter.
Mysan, Kennedy, Rufus och Lucy.
Idag är nämligen dagen som de ska få göra utepremiär sedan flytten.

Vet inte om ni minns, men det var ganska turbulent för dem innan vi flyttade.
Lucy försvann och var borta i 1,5 månad och vi var alla oroliga och förvirrade över vad som hände.
Vi beslöt iallafall att katterna skulle få spendera vintern inomhus när vi flyttat. Dels för att de inte gärna går ut ändå under vinternhalvåret och även för att vi skulle flytta till ett stort tvåvåningshus. Det skulle finnas gott om rum för både enskildhet, nyfikenhet och lek.
Och så var det. Inte en gång under hela vintern har katterna visat några som helst tecken på att vilja gå ut, tvärtom.

Men så blev det Mars 2011, människor fick sina första vårkänslor och våra fyra kastrerade katter blev "marskatter".
Då vi(okej, jag då...) är lite kinkiga med kissemissarna pga vägen som går utanför huset, så ville jag att vi skulle vänta på lite mer värme. För det skulle vara skönt att kunna ha öppet en liten glipa i dörren medan katterna är ute på premiärdans, utan att frysa ihjäl.
Enligt väderrapporterna så skulle denna helgen bli årets första varma och härliga vårhelg med mycket sol, härlig värme och flugor som surrar.

Igår fick då alla katterna på sig sina nya, fina halsband med reflex och en liten hängande kub som man kan öppna och läsa vilka de är och vart de bor.
(Tänk om Lucy hade haft det när hon försvann förra året. Då hade vi kanske funnit henne långt tidigare.)

Så today is the Day! Gissa om det råder förväntningar här i huset. :)

Morgonstund är tröttsamt

Nu är det sådär jobbigt kallt igen. Då som man måste gå upp i ottan, innan ens ögonen hunnit öppna sig, för att tända i kaminen.

Idag var det extra jobbigt, för vi var på hockeymatch igår och även om det var jättekul, så är det en ofantligt stor energislukare.
Jag var alltså inte speciellt fit for fight när klockan ringde 07.00 i morse.
Men men, det var bara att bita ihop. Att hundarna var relativt morgonpigga dagen till ära, gjorde faktiskt uppvaknandet något lättare.

Efter kortisonintag, stillande efter morfin, morgonkiss för både mig och hundarna, lek med eld på en alldeles för liten och svårhållen tändsticka, samt tre stora koppar kaffe, så såg jag faktiskt nästan fläckfritt. Trodde jag.
Men tänk så lurad man kan bli av det blottade ögat.
För när jag tyckte att kökslampan hade fått spel i köket och lyste sådär obehagligt och starkt, så visade det sig att den inte ens var tänd.
Det obehagliga och starka var visst solen som blängde in genom fönsterrutan.

Hjärtsnurp

Man vaknar faktiskt ganska så fort när termometern inne visar +8 grader.
Ute ska det enligt väderleksrapporten vara -16 grader.
Termometern ute, här hemma, visar då fasen inga -16! Här får man skrapa bort isen på termometerglaset innan man läser sig till -23,8.

Igår eldade vi lite för hårt i vedspisen, så den började ryka in och brandlarmet drog igång både uppe och nere.
Även om man ändock har en aning om vad det beror på, så chockstiger pulsen vanvettigt upp i 200 knyck när det börjar tjuta.
Detta var andra gången brandlarmet gick på mindre än två veckor. Jag kommer ju att få en hjärtinfarkt innan julhelgen ens hinner börja om det ska fortsätta så här!

God morgon!

I Halland är det milt väder.
När jag slog på datorn i morse lyste väderrutan över Karlstad på skärmen. -22 stod det.
I Ullared är det -1,5 grad, på väg uppåt.
Mina leder protesterar inte alls. Det gör ont som vanligt förstås, men det känns inte så plågsamt som igår morse hemma i Värmland. Jag är inte sådär sjukligt stel.

Jag ser fram emot dagen på ett skräckfyllt sätt. "Tänk om". Det är många "tänk om".
Det var det igår också, men det löste sig ändå.
I Ullared är det ingen som stirrar ögonen ur sig om man sätter sig på pallarna med hundfoder en stund. Eller om kundvagnen fungerar mer som människo-upphäng/rullator.
Det finns potentiella sittplatser precis överallt, både inne och ute. Matställen, fikaställen och diverse annat där man kan hämta andan. Bra ursäkter för att inte behöva "tänka om".

Jag var oroad över att resmålet var det dummaste i mannaminne.
Men just idag är jag stark.
Och Ullared passar även mig.