Ny vecka i den här tiden

Förra veckan var det årliga hästveckan som jag alltid försöker besöka och ta lite bilder på.
Då kameran tillhör exet, så är jag väldigt glad över att jag får låna den varje år så att jag kan göra just detta - fotografera alla fina hästar och dess ryttare.
Jag är otroligt tacksam för det!

Men nu är det ny vecka och jag har gått från hästar till barn.
Nu har vi brorsonen här nästan hela veckan och jag hoppas att vädret inte sviktar. Han älskar nämligen att bada och jag är inte heller någon badkruka.
Soligt och vackert, då vet vi vad vi ska göra. Regn och rusk - då blir det lite drygt.

Tycker att det är så himla skönt med brorsonen på det vis att han tycker om att vara ute och göra saker. Sparka boll, gå ut med hundarna, tvätta bilen, bada, hitta på hyss... :)
Alldeles för många barn sitter framför diverse skärmar och avskärmar sig och det tycker jag bara är så ledsamt och tråkigt.
Det kan säkert vara praktiskt att sätta på en film då och då när tiden eller orken inte räcker till, det har jag full förståelse för.
Men jag ser och träffar många barn som bara sitter framför TV:n, datorn, mobilen, iPad, iPod osv.
Totalt distansierade från omvärlden och väldigt asociala. Det gör mig ganska ledsen.

Världen för barnen ser ju dock inte ut som den gjorde för min generation, vi hade bara en TV med först två, sedan tre kanaler.
Och ibland när vi slog på stort, så åkte vi till lokala macken och hyrde en "videobox"(VHS-spelare) och en eller två filmer.
Sedan satt vi hela familjen samlade under stor andakt och tittade på dessa filmer. Man kan väl säga att det var familjetid om något. Och väldigt speciella ögonblick.

Först på 90-talet skaffade vi oss en alldeles egen VHS-spelare och det var stort vill jag minnas. Kanske gick den lite varm i början, men sedan återgick vardagen ganska fort till att leka, cykla, rida, vara med kompisar osv.

På min 19-årsdag fick jag överta min brors första mobiltelefon, jag fick den med ett eget telefonnummer och abonnemang och det kändes sjukt häftigt.
Det var begagnad, stor och tung och jag glömde den hemma mestadels, men jag hade en mobiltelefon. Det ni!




Sedan vill jag minnas att den tekniska utvecklingen rullade på ganska fort.
Min allra första dator skaffade jag på en evighetslång avbetalning när jag hade fyllt 21.
Det var den mest otympligaste datorn i världen och jag tror att bara tjock-TV:n vägde mer i hushållet.
Det kunde ta en timme att komma ut på internet ibland och om jag ska jämföra med internet idag, så var det högst tålamodskrävande att sitta där och försöka hitta ut i etern och resten av cybervärlden.
Men det tyckte jag inte då! Det var nytt, spännande och intressant.
Det som idag skulle gett mig huvudvärk på fem minuter, fick mer än gärna ta sin lilla tid just då.

Då. Nu.
Stora skillnader.
Idag ska allt gå fort, det ska vara datoriserat och automatiserat.
Inte undra på att barnen idag har annorlunda dagar, annorlunda rutiner.
Jag säger inte att det var bättre förr...eller gör jag det?
Jo, på många sätt så var det faktiskt bättre förr.
Man träffade sina vänner och pratade, istället för att läsa och se bilder om deras liv i statusar på internet.
Man skrev personligt och utlämnande i riktiga dagböcker som man låste med hänglås och gömde, istället för att lämna ut sig själv och sitt liv i en opersonlig blogg - på internet.
Man ringde till folk när man ville dem något och man skickade julkort, påskkort och inbjudningar via brev som man fick hämta i brevlådan - den riktiga brevlådan!

Kan ju rabbla saker som var bättre förr i en evighet, men det har jag inte tid med.
Jag, sambon och brorsonen ska inta frukost i friska luften, ute på trappen. :)

Det rör på sig

Förkylningen har dragit till andra jaktmarker.
Jag är lite snuvig fortfarande, men det kan jag definitivt stå ut med!

Nu är det fredag och helg igen.
Jag gör sällan något på helgerna, livet har ändrat sig väldigt de senaste 10 åren.
Minns när vi (jag och goda vänner) var ute tre dagar i veckan, varje vecka i flera års tid. Samtidigt jobbade vi, hade fritidssysselsättningar, olika sorters invecklade och utvecklade kärleksliv och klarade vardagen.
Kan inte för allt i världen begripa att vi orkade!
Men när man var ung och frisk, då hade man mer ork, mer motståndskraft och man såg till att alltid ha lite extra luft under vingarna.

Ibland ångrar jag att jag lade så mycket tid och framför allt pengar på "skit" (kläder, inträden, alkohol...), men samtidigt är jag glad över att jag fick "leka av mig".
Vi hade roligt, vi gjorde oförglömliga saker, vi har minnen som tål att berättas fram till dödsbädden när vi är gråa, rynkiga och uttorkade.
Jag antar att det är huvudsaken.

Nu rör det på sig igen efter julhelgerna.
Handikappridningen börjar den här veckan.
Kören startar upp inför våren.
Träning och rehab på sjukhuset.
Livet återgår till en - iallafall för mig - fullspäckad vardag.
Det känns ganska skönt. Det blir långtråkigt att bara drälla här hemma och fundera sönder hjärncellerna över livet.
När det händer saker, så blir livet lite lättare att leva. Åtminstone om det är bra saker!

Avloppet 2013

Som ni märker så dundrar det in inlägg så här på lördagen.
Om jag har en superdag? Nja, den är medelmåttig.
Jag gör helt enkelt bara så som jag brukar, jag börjar skriva och sen sparar jag, så att jag kan skriva mer en annan gång.
Nu var det flera skrivna/påbörjade utkast som jag inte hade gjort klart eller publicerat och det är alltså det som jag gör idag. Därav att det kommer flera inlägg på samma dag.

Men ni kanske är lässugna? :)

Fredagen började alltså hiskeligt bra. Oh, så nöjd jag var!
Men även bra dagar har sin baksida, och denna skulle inte förneka sig...

Efter allt prövande av ridbyxor så var jag tämligen svettig. Så på kvällskvisten ställde jag mig i en varm och lång dusch och njöt riktigt. Ända tills jag drog undan duschdraperierna och fick se poolen som uppenbarade sig i hela badrummet och en bit utanför...
Stopp i avloppet. :(

Detsamma hände vintern 2011. Och då kändes det som om hela världen hatade mig, eftersom jag och exet nyss hade flyttat isär. Jag grät i timmar varje dag och saker gick sönder, kompisar försvann och...avloppet svämmade över.
Ja, ni förstår själva känslan.
Det var inte ju roligare eller lättare den här gången, men eftersom inte avloppet inte blivit rensat sedan 2011, så var det väl inte så konstigt att det täppte igen heller.
Och världen runt om ser inte lika nattsvart ut nu som den gjorde då heller.

Fredagen slutade alltså med översvämning.
Lördagen började med stora avloppsrensningen 2013.

Ikväll ska sambon bjuda mig på bio och restaurang, för han har erhållit semesterersättning och känner sig rik.
Minsann.
Ja, inte fasen tänker jag tacka nej till det.

Det är ju inte bara åldern

Först så, tack.
Tack för att en del av er faktiskt försöker ge mig positiva tankar och berättar ur positiv synvinkel.
Det betyder mycket!

Jag vet att jag låter så himla nere och negativ, men det är ju inte bara åldern som gör allt så jobbigt.
Jag är ju faktiskt inte frisk i kroppen heller.
Alla mediciner som jag äter, ätit, sprutat in eller fått intravenöst på sjukhuset sedan 2006, alla är ju inte i klass med Alvedon. Ingen alls för att vara exakt.
Hela 2007 och delar av 2008 medicinerades jag med cellgifter.
2008/2009 var det biologiska mediciner som gällde.
2010 börjades med cellgifter, men eftersom jag blev tusen resor sämre än första vändan (och då måste jag pest och pina), så sattes en annan medicinering in.

Jag äter bara en medicin sen en kort tid tillbaka nu.
Inte för att jag inte behöver de övriga medicinerna, utan för att jag helt enkelt inte får ha dem i kroppen OM jag skulle bli gravid.
Det har varit tufft! Det ÄR tufft.
Inte nog med att jag har så jäkla ont hela tiden, att lederna bara vill krulla ihop sig och sängen är en hinderbana som är omöjlig att komma ur, jag går och oroar mig så otroligt mycket över att det inte går. Och att det inte kanske kommer att gå. Och ibland när jag har ljusstunder, då oroar jag mig för hur det ska gå OM det går...

Men tack och lov för denna underbara, varma högsommar! Den har gjort mitt liv lite lyckligare mitt i allt annat.
Jag är mycket väderkänslig, så det är skönt att det är något som går i medvind i allafall. Värmen är underbar och jag försöker tillåta mig att njuta av den.
Dock har jag varit lite för frikostig med sol och snålat med bra UV-skydd, för jag har fått fula pigmentförändringar i ansiktet.
Så går det när man är dum. Tyvärr så kan jag inte skylla på att jag är ung längre. ;)

Bilder i väntan på återhämtning

Bilder tagna under förra veckan finns att skåda HÄR.

Återhämtningen fortgår och jag är snart tillbaka i form igen. Tror jag.

Melodifestival

Ikväll är det stora finalen, hujedamig.
Ni som läst denna blogg sedan begynnelsen, kommer kanske ihåg att jag var ganska så "insatt" i det här med Melodifestival när det begav sig?
Man kan säga att leva ihop med en relativt negativt inställd människa, det tar liksom det roliga ur en. Mycket kunde kvitta. Melodifestival tex.
Jag har tittat med ett halvt öga senaste åren, men inte känt något speciellt. Mer en känsla av att "man kanske ska". "För att".

I år sker allt i det här hemmet på mina villkor, för nu är det bara mitt och jag är både herre och fru på täppan.
Jag måste nog säga att jag oroade mig flera gånger över deltävlingarnas bidrag, har alla låtskrivare i Sverige flytt fältet??
Och när man drar in ståuppkomiker, författare och dramatenskådisar för att fläska upp tittarsiffrorna, då blir jag faktiskt lite grinig.
För det finns så otroligt många duktiga sångare som aldrig får en chans eller som ingen bryr sig i.

Nästa år hoppas jag på att se låtskrivare som Per Gessle, Joakim Thåström, Laleh, Ola Berg och Mikael Wiehe (Nej, jag vet. Det kommer inte att hända, men drömma kan man väl få!).
Och så hoppas jag att några vettiga talangscouter går skallgång i varenda privat studio och källargarage efter okända, begåvade talanger (som kan sjunga!) som får sin drömchans.

Jag är ledsen Danny, men du har haft både Idol och Melodifestival och Let's Dance och vet fasen allt redan.
Släpp fram morgondagens stjärnor, det skulle jag tycka vore mycket mer intressant!

Några dagar tårfritt

Men i natt var det dags igen.

Jag vet inte varför, men helt sonika började jag tänka på Julen. Vad jag gjorde på Jul innan jag träffade exet och vad vi har gjort på jularna under åren som sambos.

Så insåg jag fakta och då kom tårarna.
I år blir det en ensam Jul.
Igen.
Precis sådär ensamt som det var innan jag träffade exet.