Inte att förglömma

Vi firade vår förlovningsdag igår kväll med hemköpt mat, ett glas vin och tända ljus i matsalen.
Det blev kanske inte så romantiskt som det låter, men helt klart minnesvärt.

Sambon började tokblöda näsblod efter halva måltiden och satt sedan resten av middagen med en stor tuss uppkörd i ena näsborren som blödde igenom hela tiden. Trots att han gick och bytte flera gånger, så blödde det igenom igen och igen.

Istället för dessert så blev det allmän avmaskning av både hundar och alla katter.
Inte planerat, men det behövdes och var dags. Och eftersom alla katterna samlades i köket då de visste att vi ätit mat(det kan ju finnas rester!), så passade vi på att förena nytta med nöje.

Lite senare kände sambon sig febrig och lade sig i soffan.
Jag såg till att han fick i sig Panodil och C-vitamin. Därefter satte jag mig i fåtöljen bredvid och somnade så småningom framför TV:n.
När jag vaknade hade sambon gjort reträtt från soffhörnan och elden hade slocknat i kaminen. Det drog kallt.
När jag väl fått fyr i fanskapet igen, så valde sambon att ta kvällen. Han började jobba 07.00 i morse, så jag förstår att han behövde sova.

Så fick vi dagen firad i allafall.
Och liksom den minnesvärda dagen i Göteborg för två år sedan, så tror jag nog att även årets förlovningsdag kommer att kommas ihåg ett bra tag... :)

Vår förlovningsdag!

Idag firar jag och sambon två år som förlovade!
Det känns fortfarande som om det var igår vi satt på hotellet i Göteborg och bytte ringar medan vi drack champagne och smakade goda ostar och dyr choklad i sköna badrockar. Ja, för innan hade vi nämligen ockuperat hotellets SPA.

Tackar än en gång för hotellets dundermiss vid incheckningen, så att vi bjöds både champagne, ostar, choklad och fri tillgång till SPA-avdelningen.
Kvällen kunde verkligen inte ha blivit bättre!

Regnade nästan hela helgen gjorde det när vi var där. Enda uppehållet var eftermiddagen vi firade på julmarknaden i Haga.
Vi besökte Universeum, Jul på Liseberg, Avenyn, Nordstan och många av de andra stora shoppinggallerierna. Jag tror aldrig att jag tidigare åkt så mycket buss och spårvagn på en och samma helg.

Först hade vi tänkt att försöka besöka Göteborg varje höst som ett litet minne, men förra hösten lade vi pengarna på en underbar Gotlandssemester istället.
I år har vi ju som bekant flyttat(vilket kostar pengar) och årets "tur" blir istället en liten tripp till ******* i December. ;)

Vi firar nog hemma med hemlagat och kanske ett glas vin ikväll.
Det toppar förstås inte kvällen i Göteborg för två år sedan, men det behöver ju inte göra det heller.
Vi har ju varann. :)

Första Advent

Nu är det inte långt kvar!

Jag tänder inget förrän det har slagit över till söndag.
Vårt hem kommer att se precis lika mörkt och tråkigt ut ända fram till natten emot söndag.
Kl. 00.01 tänder jag stjärnor, stakar och utebelysningen.
Kommer antagligen att väcka grannarna med ett elektriskt norrsken strax efter midnatt!
Åh, så jag längtar!

Idag är sambon på affärsdag med sitt jobb.
Vad skönt, då kan jag pyssla med alla mina advent- och julsaker i lugn och ro, utan någon som gnäller och gnatar om allt det där som jag älskar så mycket.
Ja, för min gubbe, han avskyr allt som har med jul att göra. Det enda som han skulle sträcka sig till att säga att han gillar är väl julbordet...

Natt till söndag, natten till första Advent, då är det jag som är det där barnet igen.
Den lilla flickan med stjärnor i ögonen som fick tända det första ljuset i adventsstaken hemma på det blå matsalsbordet.

LCHF-glögg(hemmagjord glögg)

Moniques LCHF-glögg!

75 cl rödvin(med eller utan alkohol)
1/2 apelsin eller 1 blodapelsin halverad(eller 1 clementin halverad)
1 tsk rivet apelsinskal
1 tsk kardemummakärnor
1 kanelstång
1 tsk hela kryddnejlikor
2 dl björnbär
1 dl svarta vinbär eller blåbär

Häll i/lägg allt i en kastrull och koka upp.
Precis innan det börjar koka, ta av kastrullen ifrån värmen.
Plocka upp apelsinklyftorna och
låt resten "vila" under lock i 2-3 timmar.
Sila och häll i en flaska!

Apelsinen kan man välja hur man vill göra med.
Första gången klyftade jag den oskalad och lade ned i kastrullen.
Andra gången rev vi skalen på rivjärn och pressade ur saften.
Det blev starkare då och jag tyckte nog att apelsinskalet gav en tråkig bismak.
Nu har jag prövat flera gånger och föredrar att riva av lite av skalet(till 1 tsk) och lägga i halvorna som de är.
Dock tar jag bort apelsinhalvorna redan efter 20 min.

Hur som helst så bör man vara försiktig med apelsinskalet,
eftersom det gärna tenderar att göra glöggen lite besk.
Man får prova sig fram. Efter behag! :)

Vill man ha en alkoholhaltig(are) glögg, kan man utöka vätskan med 2 dl starksprit.

Recept hittat hos Lifezone.se

Mina barn och andras ungar

Hachiko - A Dog's Story

Idag såg jag filmen "Hachiko - En vän för livet"(som den heter i Sverige).
Den är filmatiserad efter en verklig händelse där en hund vid namn Hachiko, troget väntar på järnvägsstationen varje dag i över 9 års tid på att hans bortgångne husse ska komma hem ifrån jobbet.
Mycket känslor, jag grinade som ett såll igenom hela filmen.

Filmen var vacker och sevärd, regisserad av vår egen Lasse Hallström.
Har man, eller har haft hund, så kommer det att värka i hjärtat mer än en gång.
Men även om tårarna rinner okontrollerat och hjärtat värker, så önskar man inte att man missat denna film.
Har du inte sett den, så rekommenderar jag den.

Den verkliga Hachiko blev så känd att det har upprättats flera statyer till hans minne.
Den 8 april varje år hedras Hachikos minne vid en högtidlig ceremoni vid Shibuyas järnvägsstation i Japan.

Bild på den verkliga Hachiko och bredvid, en av statyerna upprättad efter honom.

"JA, vi matar fåglarna" :)

Enda gången det är svårt att säga ja

Vi svenskar har så svårt att säga nej.
Vi läser det överallt, vi hör det överallt, vi vet om det längst inne i vårt hjärta.
Men vi är så moraliskt snälla och dumma att vi inte verkar kunna veta annat.
Nickedockor är vad vi är. Snälla och dumma nickedockor. Lismande och överdrivet inställsamma.

"Ja, visst kan jag hjälpa dig att måla om hela huset på min semester".
"Ja, jag kan hjälpa dig att bära flyttkartonger till månen".
"Ja, ta min husvagn till Nairobi, slit den med hälsan".
"Ja, jag har kaffe för ett helt kompani, ta allting vet jag".
"Ja, jag är dum i huvudet, hihi!".

Men eftersom vi också är så otroligt snälla och dumma, så har vi också svårt att erkänna vissa saker.
Och då kommer vi till den där enda gången som vi helt plötsligt har svårt för att säga ja.

"Väckte jag dig?"

"NEJ".

Kärt återseende?

Veckan som gått, allmän summering:

Mest spelade låt: Jaa, vad tror ni? :) Johnossi har gått varmt på datorn och favoriten heter förstås "There's a lot of things to do before you die".

Bäst i kylen: Som hängiven LCHF:are så är grädden otroligt gångbar och oumbärlig i vår kyl. Men just nu så har den lite konkurrens av chokladtårtan...

Veckans dryck: Smaksatt kaffe. Irish Cream-kaffe med en stor skvätt grädde räddar dagen.

Bästa filmen: Oj. Jag har sett väldigt många filmer på sistone, men det har faktiskt inte varit någon som har varit sådär wow. Men jag tyckte om "Killers" och "The Runaways".

Mest positiva: Att BÅDE matrummet och sovrummet börjar se ut som just matrum och sovrum.

Mest negativa: Dåliga njurar? Har lämnat ett andra urinprov, men vet inget mer i nuläget.

Veckans TV-program: Har fastnat för "Halv åtta hos mig". Har inte alls vare sig följt eller intresserat mig för det tidigare, men nu tycker jag att det är ganska så roligt. Nya "Pensionärsjävlar" står förstås också i en klass för sig!

Veckans roligaste: Att sambon - kors i taket! - dammsög HELA huset alldeles frivilligt. Nog för att han har haft huvudvärk i några dagar, men...ja..!

Veckans tråkigaste: Träffar inte så mycket folk(som jag vill träffa) längre. Det beror mestadels på mig själv förstås, men det gör mig ledsen ändå. Måste försöka orka mer, det är ju människor jag tycker så mycket om.

Veckans överraskning: Inget slår nog sambons dammsugning!

Veckans husdjur: Lucy, vår kära lilla katt som försvann på strövtåg i somras. Hon har, med lite tid och omsorg, blivit den där underbart keliga sötnosen till katt igen. Precis som hon var innan hon försvann.

Oumbärligt under veckan: Pengar, trots att det har varit alldeles för lite. Egentligen borde jag skriva färdtjänst, men utan pengar - ingen färdtjänst.

Veckans klädesplagg: Duntofforna som inhandlades på IKEA förra året. För usch och fy vad kallt det är på golven i det nya huset!

Nästa veckas mest efterlängtade: Nästa vecka ser ut att kunna bli den där veckan som går obemärkt genom historien. Men saker och ting kan alltid ändras och jag är öppen för förslag.
Självklart så hoppas jag på att det ska komma mer snö! (inte hos dig, Skogsnuvan!)

There's a lot of things to do before you die

Tro inget annat

En topp, sen en svacka

Jag vet inte hur allvarligt det är. Kanske det inte är allvarligt alls.
Kanske det bara är en tillfällighet, något övergående?

I fredags lämnade jag som vanligt blod- och urinprov, som jag gör ca var 6:e vecka. (Ja, jag vet. Blir lite privat här nu.) Ibland har jag fått lämna ett nytt efter en omgång, oftast beroende på att sänkan varit orimligt hög eller att något visade annorlunda än normalt.
Men jag har aldrig fått meddelande om att jag ska lämna något prov akut.

Idag fick jag brev per post ifrån min specialistläkare att jag omedelbums måste lämna nytt urinprov.
På grund av den numera "försenade" posten, som har blivit kvällspost, så hann jag inte få och läsa brevet innan jag åkte till sjukhuset.
Ja, för jag var på rehab idag. På sjukhuset. Samma ställe som jag måste lämna nytt urinprov hos.
Typiskt.

Sedan vi flyttade har telefonsvararen blivit urkopplad och detta hade läkaren skrivit om.

"Har försökt nå dig flera gånger på hemtelefon."

Jag blir så stressad av att den ringer, att jag ofta stänger av signalen.
Förut gick det bra, för då kunde man lyssna av svararen varje dag. Hade någon ringt som ville något viktigt, så fanns det ett lämnat meddelande.

Jag har i allafall äggvita och blod i senast lämnade urinprov och ska in snarast och lämna ett nytt.
Det kanske inte alls är någon fara, helt ofarligt till och med.
Men när ordet AKUT används någonstans, så brukar innebörden inte vara bra.
Så jag känner mig orolig och nedstämd.

Inte mer nu, snälla, jag orkar inte med mer.

Glädjetår

Dagen började sent. Men ganska så bra. Stelben till trots.
Kallt ute, men hundarna var nöjda och jag drog mössan extra långt ner över öronen.
Vi skulle täta hålen i källaren idag, men sambon fick skynda till jobbet istället. För att dagen började så sent.

Vi har mycket ved, men den är sur. Alla som försökt att få liv i blöt ved, vet att det inte är lätt.
2,5 timmar senare brinner det äntligen i kaminen, men då har inomhustemperaturen redan hunnit sjunka till futtiga +14,5 grader.
Så nu sitter jag här och huttrar, två meter ifrån kaminen.
Katterna och jag trängs för att få mest värme.
Jag har hämtat vintertofflorna i dun som låg nedpackade i hallgarderoben och en extra tröja.

Men en dålig start kan bli en bra avslutning.
Ett telefonsamtal gav mig lite sinnesfrid och jag grät en liten glädjetår.
Tack för de orden!

Frost lyser vit på taken och hönan är vaken

Den vackra snön som låg så fint på mark och buskar, regnade ju bort i sedvanlig tradition.
Och sedan dess har det varit några dagars mildväder, lite regn, gråtungt och ganska så tråkigt.
Men idag när jag slog upp ögonen så sken solen in med ett leende på min kudde och när jag till slut lyckats forcera upp till sittande, så möts mina ögon av att hela världen utanför är alldeles gnistrande frostvit.

Man känner efter, jo, det gör ont.
Man tänker efter, jo, jag vill ut och titta.
Man låter tiden bero en aning och ,jo, idag kan det gå.
Jag VILL att det ska gå!

Hundarna joggade ut med saliga leenden och efter kom jag, vankades av och an i mina trotjänare(de ljusgula fejk-Fopporna).
Och tänk, UT kom jag.
Det tog sin lilla tid, men skam den som ger sig.
Men väl inne igen, så säger nu kroppen att det får vara nog.
Det är okej.

Det bruna guldet fyller min strupe där jag sitter vid kaminen och låter lederna värmas upp.
Kanske de orkar med igen lite senare på dagen efter lite "ugnsvärme".
Jag tittar ut genom fönstret och det är så vackert och ljust.
Frosten lyser vit på taken och i detta huset är Hönan vaken. :)

Jag ska försöka...

Det är en tung dag. Segt och smärtsamt.
Men jag ska försöka, kämpa lite, för att skriva några rader i allafall.
Då har jag åtminstone klarat av
något idag. "Babysteps".

Kanske håller jag på att bli förkyld.
Men det kan lika gärna vara den fuktiga sovrumsväggen som sätter sig på andningen varje natt.
Huvudet är tungt, jag är genomtät och det är svårt att andas, trycker över bröstet.
Så mår jag när jag vaknar varje morgon. Och det är bara sedan vi flyttade hit.

Jag ska absolut inte klaga, man har ju tak över huvudet, ganska stort och rymligt är det och hundarna har världens bästa tomt att sträcka ut på.
Men det räckte gott och väl att, som tidigare, vakna med otroliga smärtor, knappt kunna röra mig i sängen och ligga och vänta ut inverkan av kortisonet innan man så småningom kan rulla sig ur sängen.
Nu kan man dessutom inte andas och tror att både hjärnan och hjärtat ska sprängas samtidigt som ovanstående.

Men jag klagar inte. Det är viktigt att påpeka.
Jag bara skriver av mig av det som är väldigt jobbigt...

Fars Dag

Det är inte lätt när det är svårt

Jag är ju tjej. Eller kvinna. Brutta 30+? Homosapiens av kvinnligt kön kanske?
Eller nej, inte kanske. Jag ÄR ju det.

Mina händer är riktigt kassa. Duger inte till mycket.
Resten av kroppen hänger med, men det är inte mer.
Det är svårt att vara kvinna och försöka vara kvinnlig.
Sätta på sig BH. Sminka sig. Gå i högklackat. Glöm strumpbyxor, och mensskydd ska vi inte ens diskutera...

Men ikväll ska vi till några vänner på deras något försenade(2 år) inflyttningsfest.
Jag vet att ingen skulle må dåligt av att jag "bara" kom hel och ren. Men jag skulle tycka att det vore roligt att få lite färg, hjälpa de där kvinnliga dragen att se lite kvinnligare ut.
Så på försök, gjorde jag idag mitt bästa för att sminka mig.

Resultatet blev att en skräckslagen tvättbjörn utklädd till clown stirrade tillbaka på mig i spegeln.
Så om inte sambon är en jäkel på att lägga makeup, så får jag nog nöja mig med hel och ren kvällen till ära ändå.

Influensa 2010

Efter en lite stressig dag i telefonen, kom jag då äntligen fram till en vårdcentral som inte hade slut på influensavaccin. Tack och lov!

Jag brukar alltid få på reumatologavdelningen, men när jag var där förra veckan så hade deras vaccin tagit slut. Men det var bara att jag gick till en vårdcentral, så skulle jag få mitt vaccin iallafall.
Vad bra, allt löser sig ändå!

Nå, minnet är bra men kort. Åtminstone närminnet ska tilläggas...
Jag glömde bort.
Igår kväll återfick jag minnet med hjälp av nyheterna. De första influensafallen har börjat droppa in.
Fasen i galoschen! Jag har ju inte vaccinerat mig!

Så idag inleddes jakten på vaccin.
Närmaste vårdcentral hade slut på vaccin. De hänvisade mig vidare. Slut på nästa också.
Fick ingen mer hänvisning, så ringde på eget bevåg runt till varenda VC inne i stan.
En utav dem hade några doser kvar, men jag var ju inte inskriven där.

"Nej, men jag hör till riskgrupperna."

"Spelar ingen roll."

Till slut chansade jag på min gamla "by-VC". Där minsann fanns det vaccin och där, minsann, var jag välkommen!

"Men du måste komma idag."

Och det gjorde jag. Och nu sitter jag här, nyvaccinerad och lite öm. Men glad över att det löste sig.
Det är förstås ingen garanti att man slipper undan influensan även fast man är vaccinerad, men förhoppningsvis så dör jag inte om jag får den iallafall.
Det här är femte året jag vaccinerar mig emot säsongsinfluensan och bara ett av åren har jag drabbats. Så statistiken är ganska bra ändå måste jag nog säga.
Med lite tur(och vaccinet), så klarar jag mig i år med!

Seg start på dagen

Neighbor houses
Originally uploaded by Sundinska

Sov nästan inget i natt, det gjorde så ont hela tiden. Värktabletterna gav ingen effekt alls.
Väl i säng kom jag inte upp förrän ganska så nyligen. Har bara varit uppe på benen ett par timmar.
Men skam den som ger sig! Tvingade de sargade händerna att hänga kameran runt halsen och det blev några bilder idag med.

Ni hittar allihop HÄR.

Härliga vinter

Red house
Originally uploaded by Sundinska

Igår kom så äntligen snön som värkt sönder mina leder lite mer.
Oavsett om jag hellre hade velat ligga kvar hela dagen i sängen, så tog jag mig upp och följde med hundarna ut.
Och kameran fick jag med mig också. :)

Bilderna finns att skåda HÄR.

Ha en underbar dag!

I väntan på täcket

I två dagar har jag läst mig till att det ska snöa idag.
Sen igår kväll känner jag att något är på gång i kroppen. Tårna och fingrarna värker så mycket att jag skulle vilja hugga av dem med en yxa. Eller tror att de självmant är på väg att trilla av.

Jag kan inte förklara smärtan riktigt, men den är intensiv. Huggande och brännande.
Lederna känns nästan som att de sitter i kläm.
Tänk att ni klämmer fingret riktigt sakta i en dörr, så hårt tills den inte går att stängas igen mer. Sen sitter ni där som i ett skruvstäd. Vad ni än gör, hur många som försöker dra loss ert finger, hur mycket smärtstillande du proppar i dig, det slutar inte göra ont.
Det är nog den bästa beskrivning jag kan ge idag.

Men i allafall, snöstorm och snökaos i de sydligare breddgraderna borde betyda att vi åtminstone får några flingor! Oavsett den ökande smärtan, så ser jag fram emot det vita.
Jag längtar efter ett snötäcke som vackert ska lägga sig utanför husknuten. Jag väntar ihärdigt och spelar julmusik varje morgon. Det känns liksom mest juligt på mornarna än så länge.

Kvällarna som är mörka redan strax efter klockan fyra på eftermiddagarna, inbjuder till att tända ljus i massor. Man skulle kunna tro att någon äter värmeljus här hemma så här års...
(Pennor och strumpor har vi dock gott om! :))
Den fina lyktan vi köpte på julmarknaden förra året, har fått en centralplats i vardagsrummet och står där och lyser så vackert varje kväll.
Vi hade ju tänkt att ha den ute, men jag tycker så mycket om den att den har fått sin plats inomhus istället!

Med mörkret som ett brev på posten, har jag också kommit till insikt att vi inte har så mycket belysning. Speciellt just i vardagsrummet.
Och just därför målade vi förstås just det rummet i en mörk, brun färg...
Det är lätt att vara efterklok, men man kan ju köpa lampor också. "Om vi hade pengar, tralalalalalalala..."

Frostvit trädgård

En härlig morgon!
Solen tittade in genom sovrumsfönstret och kondensen emellan glasrutorna. Bra dagar har solsken, även om de ändå kan vara dåliga rent fysiskt.
Men solsken värmer så skönt i hjärtat, så det brukar bli en fin dag på något sätt i allafall.

Frosten som har legat kvar som ett tunt, vitt täcke över gården gjorde ingen besviken idag heller. Ute med hundarna drog jag in friska andetag och kände energin återkomma. Och den där känslan av en slags eufori. Att det är skönt.

Vi intog ägg och bacon, drack kaffe med en skvätt grädde i.
Jag kunde inte hejda mig.
Med blicken över den frostvita trädgården, den vinterfriska luften i minnet och den där sköna känslan som löpte amok i kroppen.
Jag satte på musiklistan med julmusik på datorn.
Och jag njöt! Ack så jag njöt!

Vissa dagar är livet så mycket mer värt att leva än andra. Och precis så känns det idag.

Alla Helgons Dag

Idag tänder jag ljus för alla där uppe
Som jag saknar här nere

Det finns inget att vara rädd för

Att inte sluta hoppas

Igår var jag på ett möte med reumatologen och sjukgymnasten.
Jag hade mycket frågor gällande min framtid, min sjukdom, mina möjligheter.
De satt vänligt i 1,5 timme och besvarade alla mina frågor på bästa sätt och jag gick därifrån med lite mod i hjärtat. Ett mod som jag inte känt att jag har haft på väldigt länge.

Jag kan. Jag kan faktiskt.
Jag får bara hitta andra lösningar, stå ut med lite mer, bita ihop dubbelt så ofta och kämpa som 100 människor för min sak.
Men jag kan, om jag bara ger mig fasen på det.

Jag kommer aldrig att bli frisk, men jag kan välja att leva mitt liv som en lyckligt sjuk.
Jag kan välja att leva, istället för att bara låta hjärnan grusas igen av sorger, smärta och elände.
Sorg, smärta och elände kommer inte att försvinna, men jag kan välja att leva igenom det.

Detta möte gav mig hopp.
En vacker dag är det min tur, mitt liv är inte slut. Jag kommer en dag, jag också.
För att jag kan. Jag kan faktiskt.
Och nu ska jag bara få in det i huvudet på min ensidiga sambo också, för han verkar tro att jag är färdig för graven både en och två gånger om...

Vem där?

Igår kväll fick jag lite skrämselhicka, men innan dess var jag arg på hunden som stack.
Det visade sig att hon stack efter en människa som var ute i beckmörkret i skogen.
När hunden kommit tillbaks och jag var högröd i ansiktet av lysten ilska, så kom då tanken.

Vad är det för människa som utan lampa går ut mitt i beckmörka skogen bakom vårt hus efter kl. 22 en vardagskväll?
Det finns inga stigar där och det är gräslig terräng. Detta hördes tydligt eftersom personen ifråga sprang när Cheyenne satte efter han/hon.
Jag tyckte mig också höra "Lägg av!" i tumultet, men är inte helt hundra, för vakthunden inte bara jagade, hon skällde också.
Jag skrek mig blå efter hunden, som snällt kom tillbaka när inkräktaren verkade vara på säkert avstånd från hennes vaktmarker.
Men vad man undrar. Vem var det som var där och VAD gjorde människan där just då?

Baksidan av vårt hus ligger i totalt mörker, det är bara en stor, mörk skog.
Skulle någon vara nyfiken på oss eller huset(eller innehållet i hus eller uthus), så är det helt klart den bästa sidan att välja för att kika osedd.
Det kanske var helt harmlöst, men det känns ändå lite obehagligt. Jag är väldigt glad över att hundarna vaktar oss och gården så bra.

Ska ta med mig hundarna under dagen och titta om vi kan se några spår. Sedan ska jag nog låta stora gårdslampan vid uthuset vara tänd på kvällarna hädanefter.
Vi snålar med elen och har den släckt, då vi inte tycker att vi har behov av den.
Men nu verkar vi ju ha behov.

Onsdag och ordspråk

Tisdag och läppbiopsi

Det syns inte så väl, för jag tog bilden med mobilkameran. Men svullet är det.
Rena rama Angelina Jolie-läpparna! Helt utan serum...

För 10 år sedan skulle jag ha sagt kattungar

2010.
Jag har blivit en fanatisk bebis-människa. Jag kan inte se, känna eller dofta nog på de små liven. Ju mindre desto bättre.

För tio år sedan skulle jag ha svarat kattungar och hundvalpar på frågan om vilka däggdjur som hade de finaste djurungarna.
Nu har de håriga små fått konkurrens.
Jag kan inte få nog av bebisar, önskar att de fanns tillgängliga dygnet runt. Allt med dem verkar så härligt, till och med när de skriker.
Nu tycker ni väl att jag måtte ha slagit i skallen i något hårt, för skrikiga barn är väl hemskare än hemskast?

För tio år sedan hade jag hållit med. Skrikiga barn gav mig kalla kårar.
Men med de där tio extra åren i bagaget, har barn helt plötsligt blivit något oumbärligt, något som jag längtar efter dag ut och dag in.
Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle drabbas av en sådan stark barnlängtan, även om jag ändå alltid har vetat att jag ville ha barn någon gång i livet.

Kanske det beror på att åren har sprungit på ganska så bra och man inte är 25 år längre?
Den biologiska klockans tickande har nått även mina öron och bebisar och mammaprat känns som det mest viktiga som finns just nu.
Jag suger åt mig information som en uttorkad svamp och skulle kunna lyssna på tips om blöjor tills öronen trillade av utav leda.

Eller så har jag bara fått en jäkla rejäl smäll i kontoret, vem vet..?
Fast jag tror nog mer på den där tickande klockan.