Kärleken kommer, kärleken går...

Går mestadels i mitt fall.
Kommer en liten stund, rör upp starka känslor och väcker sövande fjärilar i magen, för att sedan vandra vidare på roligare äventyr.
Och kvar står jag med ett kaos av känslor och fjärilsvingar som inte förstår att de måste lägga sig och sova tills kärleken behagar komma tillbaka igen.

Det är som när man var ung.
Vilket betyder att livet inte blir varken lättare eller bättre ju äldre man blir.

Det var ju så nära...

Jag var ju nästan frisk.
Lite spontanhosta och lite vardagssnuva hängde kvar som en fluga på sovrumsväggen, men jag kände mig på G.
Så jag gick lite på vägen igår. Sakta och lugnt och helt kravlöst. Det var bara så skönt att få lite sol på näsan och lite frisk luft i lungorna.

Bara några timmar efter den korta och harmlösa promenaden, så drog det igång.
Skrällande, ihärdig hosta och någon vred på kranen igen.
Host, host, snor, snyt, snor, frys.
Jag somnade i soffan på eftermiddagen och sov resten av kvällen.
När jag vaknade hade nordanvinden som pinat utanför knuten, dragit in under golven och upp i mitt bohag. Det var svinkallt och jag hade sovit mig igenom eldningstiden.
Pinnar i brasan och mer frys, mer snor, mer snyt. Hostmedicin. Varm dryck.

Det var ju så nära...
Men det är väl ingen helvetesförkylning för intet antar jag. :/

Onsdag och ordspråk

Så otroligt vackert

Foto: Aftonbladet

Jag blev så känslomässigt berörd av bilden på Kronprinsessan och lilla Estelle som visades i Aftonbladet idag. Den är så otroligt kärleksfull och vacker!

Fettet brinner

Jag sa (på skoj) till personen som smittat mig med den här helvetesförkylningen att "magsjuka är ju inte kul, men då får man ju i allafall lite hjälp med att komma i form för Beach 2012".
Med undermeningen att en förkylning gör ju absolut ingen nytta.
Ack så jag bedrog mig!

Med en härjande förkylning i kroppen, så har jag förvisso inte ätit normalt den här veckan. Kanske att det är orsaken, men min kropp brukar inte svara på varken fasta eller svält.
(Jo, jag har provat det mesta genom åren, trots att jag inte ens har behövt...)
Men på en vecka så har jag gått ned två kilo!
Inget som varken känns eller syns tycker jag, men kanske har all dryck rensat ut lite vatten ur min stora hydda? Kanske det, kanske.

Välkommet, välkommet!
Nu välkomnar jag att förkylningen går och drar täcket över sig någonstans låååångt ifrån min redan så härjade kropp.
Borde inte någon smart nisse kunna forska fram ett vaccin emot förkylningar?

Sommartid är inte samma sak som sommar

Seriöst? Skriker ni att det är vinter när vi ställer om klockorna till vintertid också?
Hela Facebook är övertrasserat med dårar som prompt hävdar att det nu är sommar, bara för att vi har ställt om klockorna till sommartid.

När jag skriver att ni är dårar så gör jag det med indragna klor och kärlek i min solskensblick, så ta inte illa upp.
Men nu får ni allt ta och lugna ned er litegrann faktiskt.

Jag förstår att ni fick vårkänslor ett tag där i Februari, för då var det många som hävdade att det var vår och där med basta. Sedan kom det en jäkla massa snö där och strödde salt i såren på er och jag kunde inte låta bli att skratta gott åt det hela.
Vårkänslor och vår är inte samma sak. Precis som att sommar och sommartid inte är det heller.

Jag är optimist.
Svårt att tro kanske, och det kan bero på att min optimistiska sida har fått ta bra många törnar de senaste fem åren. Men i grund och botten är jag en sådan som tror, utan att för den sakens skull vara kristen.
Man kan vara både optimist, drömmare och realist!

Så här kommer värdelösa kom-i-håg från den drömmande realistiske optimisten:
-Ställ fram alla klockor en timme om ni inte redan gjort det, såvida de inte har ställt om sig automatiskt.
-Det är sommartid, men inte sommar.
-Förra året snöade det sista gången 3 Maj i Karlstad.

Puss å kram! :)

The Hunger Games

Idag har The Hunger Games premiär på biograferna!
Jag ligger och sörjer med förkylningen från helvetet. Jag missar både biopremiär och Hammerfall i stora staden idag.


Och nej, inte enbart pga förkylning, jag är ju dessutom fattig som en kyrkråttas skit. Så jag hade ju inte varit lyckligare idag om jag hade varit frisk.
Eller jo, det hade jag visst det.
Mycket lycklig hade jag varit då!

Förkylningen från helvetet har inte enbart fört med sig halsont som inte är av denna värld och hög feber, utan också nästäppa som inte ens tre olika sorters nässpray rår på. Huvudet känns som att det ska sprängas och jag fryser, svettas, svettas, fryser. I natt började jag hosta också.

Jo. Jag hade varit otroligt lycklig om jag inte hade varit förkyld. Trots fattigdom.

VAM = Vård av mig :(

Pillerier

Svordomsdagen.
Men vad gör man inte för lite sommarprakt?
Idag har jag alltså sått fröer för ögonens fröjd om några månader. Ett jäkla pilleri och det kanske är tur att man inte har barn, med tanke på alla hemskheter som hittar ut genom munnen...

Förutom purvinda, som jag sådde förra året, så blev det även blomman för dagen.
Vindorna är underbara blommor som klättrar fort och smidigt och som blommar i mängder hela sommaren.
Om några veckor hoppas jag på att se livstecken och sen får de hitta ut i blomurnor när det blir varmare.

Det blir varmare och varmare, men framför allt ljusare.
DET gör mycket!
Jag sover mindre, men känner mig ändå ganska utvilad efter natten.
Tyvärr så har jag ondare nu, också ett tecken på att naturen håller på att ställa om sig. Jag hoppas på att det blir bättre snart.

Trots smärtan, så längtar jag mest efter slutet på månaden och pengar, för nu har jag levt på 100:- de senaste två veckorna.
Tur i oturen att jag hade en välfylld frys!

Purpurvinda ifrån sommaren 2011

Hockeylördag

Onsdag och ordspråk

I-landsproblem...

Det svälter folk i en del länder och det dör andra av sjukdomar och ångest, andra är hemlösa, narkomaner eller brottas med arbetslöshet.
Och här sitter jag och funderar mig gråhårig över vad jag ska köpa för schampo och balsam fortsättningsvis... :S
Det är ju så att jag borde skämmas faktiskt.

Jag tror inte att folk som läser min blogg är speciellt glassiga, fräsiga och "inne" (rätta mig gärna om jag har fel!).
Gissar snarare att några av den här bloggens läsare påminner lite om sköna Tabita i "Mia och Klara".
Några sitter hemma i soffan, med hela pyjamasen indränkt i barnspyor och ser på "Glamour".
Någon enstaka sitter på jobbet, med en tjärsvart kopp kaffe och stönar över att solen blänker i dataskärmen.
Någon sitter i bilen och leker med sin iPhone, emellan Wordfeudspel och Aftonbladsuppdateringar.
Och Någon ligger hemma i soffan och läser bloggar, ser på TV, lyssnar på musik, hänger tvätt, dammsuger, diskar och lagar mat. Någon gör så. Ingen annan. ;)

Till mitt jättestora I-landsbekymmer.
Jag har i 15 års tid unnat mig ett fantastiskt schampo och balsam av märket KMS California.
Mitt hår är jättesvårt att ta hand om, för det är tunt, skört, torrt, går lätt av och är dessvärre lättpåverkat både av vatten, vind och framför allt - hur jag mår rent allmänt.
Som alla andras hår, med bara lite sämre förutsättningar alltså.

I allafall.
Har alltså börjat titta på billigare produkter, som ändå verkar bra. Men hur vet man det, när man inte använt dem?
Självklart kan det vara så att en produkt funkar jättebra på ett hår och är värdelöst på ett annat, den smällen får man ju ta och som med allt annat får man ju prova sig fram.
Jag har nu börjat titta mer och mer på TIGI's produkter och undrar om de är bra eller om allt bara låter bra?

Mina förhoppningar är att någon skön Tabita eller nedspydd Glamour-morsa ska ha en aning.
Lite hjälp vore på sin plats om jag får be? :)

Musikmåndag!

Om du gillar, så rösta gärna :)

Rösta på mitt bidragi Jotex tävling "Designa ett rum"!

Funny faces

Jag var så trött idag.
Jag brukar alltid ställa klockan innan jag lägger mig, men oftast vaknar jag innan den ens hinner ringa.
Men idag sov jag till den ringde och jag låg kvar länge i sängen efteråt och funderade på livet, musik och humor.
Försökte väcka kroppen med lite halvdan sänggymnastik och grimaser och började till slut skratta för att jag kände mig så dum!

Uppe på toaletten fortsatte jag grimaserandet framför spegeln och skrattade roat och hest av mina egna "funny faces" som mötte min slitna syn denna morgon.
Jag kände mig så glad och upprymd att jag stunden senare inte ens orkade öppna dörren för att skälla tillbaka på hundarna, som stod i trädgården och skällde på grannen.
Istället fortsatte jag att titta på dem genom köksfönstret och sa tyst för mig själv:
"Ja, skäll ut den dumme jäkeln..." och sen började jag skratta igen.

Jag vet inte vad jag åt igår som kan ha påverkat mig. Jag drack iallafall inget alkoholhaltigt, vilket ni säkert tror!
Faktum är att jag fortfarande känner mig trött och det är väl denna trötthet som gör mig lite knäpp... :)

Melodifestival

Ikväll är det stora finalen, hujedamig.
Ni som läst denna blogg sedan begynnelsen, kommer kanske ihåg att jag var ganska så "insatt" i det här med Melodifestival när det begav sig?
Man kan säga att leva ihop med en relativt negativt inställd människa, det tar liksom det roliga ur en. Mycket kunde kvitta. Melodifestival tex.
Jag har tittat med ett halvt öga senaste åren, men inte känt något speciellt. Mer en känsla av att "man kanske ska". "För att".

I år sker allt i det här hemmet på mina villkor, för nu är det bara mitt och jag är både herre och fru på täppan.
Jag måste nog säga att jag oroade mig flera gånger över deltävlingarnas bidrag, har alla låtskrivare i Sverige flytt fältet??
Och när man drar in ståuppkomiker, författare och dramatenskådisar för att fläska upp tittarsiffrorna, då blir jag faktiskt lite grinig.
För det finns så otroligt många duktiga sångare som aldrig får en chans eller som ingen bryr sig i.

Nästa år hoppas jag på att se låtskrivare som Per Gessle, Joakim Thåström, Laleh, Ola Berg och Mikael Wiehe (Nej, jag vet. Det kommer inte att hända, men drömma kan man väl få!).
Och så hoppas jag att några vettiga talangscouter går skallgång i varenda privat studio och källargarage efter okända, begåvade talanger (som kan sjunga!) som får sin drömchans.

Jag är ledsen Danny, men du har haft både Idol och Melodifestival och Let's Dance och vet fasen allt redan.
Släpp fram morgondagens stjärnor, det skulle jag tycka vore mycket mer intressant!

Drömland

Jag vaknade denna dag utav att mitt ansikte var indränkt i tusen tårar och jag ropade "Pappa, pappa!" flera gånger.
Jag minns att jag i nattens drömland besökte barndomshemmet som var stökigt, rörigt, tomt, skitigt och mörkt. Det luktade rök och ruttet och det enda som stod helt och kvar på sin plats, om än dammigt, var alla pappas böcker i bokhyllorna.

Alla pappas böcker som vi (på riktigt, inte i drömmen) slängde när han och mamma flyttade ifrån barndomshemmet, för vi visste inte vart vi skulle göra av det.
Det gjorde hemskt ont att slänga de där böckerna och allra helst ville jag lägga allihop i lådor och ta med hem, men jag bodde så litet då och det fanns ingen plats. De hade blivit förstörda i skjulet som det både blåste och regnade in i. Det fanns ingenstans att göra av dem!
Jag har i alla år därefter ångrat detta och hade verkligen velat ha kvar pappas böcker, ställa upp dem i mina hyllor och läsa dem under min livstid.

I drömmen kändes den där smärtan extra hårt och tillslut hittade jag även alla gamla fotoalbum i en annan hylla. Fotoalbum som jag inte har sett sedan barnsben, för de har också försvunnit.
Då släppte alla spärrar och jag kände mig bara så ensam och liten.
Jag visste i drömmen att pappa var död och att mamma var någon annanstans, men jag ropade efter pappa och helt plötsligt så stod han där.
I för stora, utslitna jeans och en av sina stickade tröjor. Den grå med fasaner.

Så rann tårarna och med kinden tryckt emot hans tröja så grät jag ut min sorg över att han är borta och att jag känner mig så ensam och otillräcklig.
Och där stod vi tills jag vaknade.

Idag går jag alltså bara runt och tänker på pappa och grinar hela tiden.

"Säkerligen helt ofarligt"

Igår var jag på läkarbesök.
Tänk att man aldrig kan få gå därifrån någon gång och veta att man är bättre, frisk, "på G" eller att man bara helt enkelt "står still".
Nej, nog fasen ska de hitta något nytt eller något som har blivit sämre!
Igår var det något nytt som hittades, och nog för att det är bra att veta att det troligen är den stora orsaken till mina magbesvär, så var det bara jobbigt att få höra.

Akut blodprovtagning innan jag fick gå hem.
Lämna nya blodprover om 10 dagar.
Äta medicin.
Nytt besök om 3 månader för utvärdering och i värsta fall...
OP om ca 6 månader eller tidigare.

Att en specialistläkare sitter och säger att "detta är inte ovanligt och säkerligen helt ofarligt" gör mig ju inte lugnare. Vadå "säkerligen helt ofarligt"? Är det farligt eller inte??
Och ännu en börda att bära innan jag vet vart det hamnar.
Det är inte kul att gå och ha förjäkla ont i magen alldeles för ofta, men jag hade ändock blivit lyckligare av om gubben sagt att det inte var något fel på mig.

Försök till harmoni:
Solen skiner.
Spela Wordfeud.
Dricka kaffe.
Klappa hundar.
Läsa böcker.
Njuta av säsongstart av Grey's Anatomy på 5:an ikväll.

Vart vill livet ta mig?

Jag har känt ett ganska skönt lugn i kroppen sedan en tid tillbaks.
Smärta - ja, oro över framtid - ja, men ändå ett lugn.
Ett "det ordnar sig, ta en kaffe och andas lite i solen". Och det har jag gjort.
Jag satt till och med ute och drack kaffe när det snöade en dag. Bara för att.
Och för att snö, trots att lederna skriker och gråter, är ganska så mysigt.

Men nu har jag börjat känna lite i magen. Inte oro kanske, men tankar som börjar komma upp igen. Tankar om framtid, kärlek och - förstås -barn.
Vart vill livet ta mig egentligen?

När brorsbarnen med familjer satt och pressade kladdkaka tills de nästan sprack hemma i matrummet förra veckan, så satt jag och tittade på dem och tänkte.
Det här är kanske min lott?
Att baka kakor och bjuda på saft till alla ungar som behöver lite andnöd ifrån stadstrafiken eller hemmet över lag?
Jag kanske aldrig ska bli en mamma, jag kanske bara ska vara en saft- och bullmamma, en sådan där "mat-tant" som finns vid behov?
En sådan där kvinna som aldrig träffar någon, aldrig gifter sig, aldrig får egna barn, men som finns för alla andra när helst de behöver?

Men borde inte livet bry sig om mina önskningar och vad jag behöver lite grann?
Jag har inget emot att vara saft- och bullmamma, eller amatörpsykolog, eller sällskapsdam, inte alls!
Men jag skulle faktiskt väldigt gärna vilja bli mamma till egna barn och ha en egen man som jag kan blanda saft och baka kladdkakor till. Också. Eller mest kanske jag ska tillägga.
MIN familj.

Problemet är att saker i livet utvecklas så otroligt långsamt, medan tiden fullkomligt rusar.
Här vet jag att jag är otålig.
Men är det någon som har fått vänta här i livet så är det jag, och jag har ingen lust att vänta längre. Väntan står mig upp i halsen och jag vill att det ska hända något! Att mitt liv ska utvecklas någon gång.

Jag har börjat tänka på barn igen. Insemination.
Med ett nytt lagförslag om att göra det möjligt för singeltjejer i Sverige att låta sig insemineras på hemmaplan, gjorde att tankarna åter tog fart.

Ja, jag har en dejt.
Jag träffar en underbar människa. Men det rör sig segt och jag vet inte vad han vill, vad han tycker eller vad han tänker.
Jag tycker väldigt, väldigt mycket om honom, jag är fasen kär i honom!
Men förvirringen i att inte få så mycket, ibland inget alls tillbaka, gör mig - trots de starka känslorna - osäker. Och orolig. Rädd.
Jag väntar gärna om jag vet vad jag får, men jag vet inte vad som finns längre fram.
Tänk om jag väntar och väntar och väntar igen? Och jag väntar förgäves - igen?!
Jag vill inte göra om misstaget fler gånger!

Varför singeltjejer väljer att inseminera sig?
För att kärlek kan man förhoppningsvis hitta när som helst i livet.
Men barn har man inte hela livet på sig att skaffa.
Fertilitet är en färskvara och för att vara krass så närmar jag mig bäst före-datum med stormsteg. Har jag riktigt jäkla bond-otur (som jag brukar ha), så har mina äggstockar surnat ihop för längesen.
Om så är fallet, så är det väl bara att bita ihop, se glad ut och bjuda omvärlden på kladdkakor och saft.
Men det är faktiskt inte vad jag vill innerst inne.

Känn på den

I hope life treats you kind
And I hope you have all you've dreamed of
And I wish to you, joy and happiness
But above all this, I wish you love

Tack för att du finns

Idag är en sådan där dag som raderats ur almanackan.
En årsdag som inte längre är det.

Utan att ha en minsta aning så lade jag ut följande text på Facebook strax efter midnatt:
"Eftersom (C) i kvällens Debatt förklarade att singelskap är en sjukdom, så gissar jag att alla singlar kan ringa och sjukskriva sig från jobbet imorgon?"
(Och ja, självklart var det ironi! Jag om någon vill väl att förslaget ska gå igenom!
Men är man alliansvänlig eller inte förstår/känner mig alls, så tror man ju förstås att jag bara hör det jag vill höra (som all press tex) och försöker häckla den stackars alliansen. Nästa gång får jag verkligen inte glömma att lägga till en smiley, för det verkar göra susen...)

Jag satt till och med och chattade en stund med exet i samma veva och hade egentligen ingen koll på "läget" alls. Det kanske inte han heller hade?
Först efteråt när vi sagt godnatt och jag såg vem som fyllde år idag, så klickade det till uppe det grå luddet.
Idag skulle ha varit min och exets årsdag. Om vi fortfarande hade varit ett par.

Det är en väldigt konstig känsla som jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Jag har gått vidare, men han är en viktig person i mitt liv för att han var oerhört viktig under så många år.
Jag saknar honom.
Inte som den jag var kär i, utan som den finaste och bästa av kompisar.
Och jag älskar honom.
Inte som mannen i mitt liv som jag alltid vill vara med, älska med och leva i nöd och lust med, utan för att han alltid stod mig bi när jag behövde det som bäst - under de svåraste åren av min sjukdom.

Jag hoppas att vi alltid kan vara de finaste av vänner och kompisar oavsett vart våra respektive liv tar oss här i världen.
För jag värdesätter honom högt.

Tack för att du alltid fanns och för att du fortfarande finns Billy

+18. Inte fasen sitter jag inne!